…tänk, en gång i tiden var man tvungen att stoppa och spola tillbaka alternativt spela in samma låt flera gånger på raken istället för att bara trycka på ”repeat 1″…

håller på och uppdaterar mig på grey’s. det är inte så lätt att följa teve-serier (i alla fall inte på teve) när man jobbar 17-21… det är nästan lite väl tungt och mastigt att kolla på flera avsnitt i följd… roar mig därför med att lyssna på musiken extra mycket. belöningen fick jag igår när jag fick händerna (eller öronen dårå) på stars of track and fields låt ”end of all time”. så den går på repeat nu… *småkär*

har inte fått ut ett skit av att vara påskledig. hade lika gärna kunnat jobba. undrar om det finns nåt som heter vårdeprimerad (precis som höstdeprimerad), eller om det bara är jag…

tog bussen ut till karslund med monstret idag och gick förbi tekniska kvarnen och hästhagen innan vi styrde hemåt. nånstans vid e-on började hon se lite trött ut och snegla upp mot mig, typ ”hur jävla långt ska vi gå egentligen”… hade vi gått åt andra hållet hade hon garanterat tvärnitat, men nu – eftersom vi var på väg hemåt – kämpade hon vidare. det var lite det som var tanken också iofs… fast jag fick de där blickarna med jämna mellanrum; hon kanske insåg att hon blivit lurad…

försöker läsa johan theorins ”skumtimmen” som brorsans fru rekommenderade, men har svårt att hitta motivationen… storyn verkar helt okej, men han är alldeles för detaljerad. han skriver för mycket, hela tiden, och jag har svårt att palla med det. typ såhär:

”…det var fortfarande mörkt ute när Julia vaknade och gick upp. Hon åt frukost och sedan diskade hon och låste lägenheten och satte sig i bilen. När motorn startat slog hon på vindrutetorkarna för att få bort löven som fallit, och så var hon äntligen på väg…”

och man tror liksom att det ska finnas en poäng, man väntar på en poäng, en anledning till att detaljerna ska vara med, men nån sån kommer aldrig. vad har man ut av att det står att hon diskade och låste…? känns lite som när man skrev dagbok på mellanstadiet… sorry, nu är jag elak. jag VET att alla andra inte är skitdåliga och att jag inte alltid har rätt, och jag SKA försöka ta mig igenom boken. säg så här: han kanske skriver halvtaskigt, men å andra sidan har han gett ut en bok. tydligare än så kan det inte sägas. vad har jag gjort? skrivit en novell som gavs ut i bokform (i vad jag förmodar var ytterst begränsad upplaga) tillsammans med en massa andra noveller… fatta vad löjligt stolt jag kommer vara om jag nånsin lyckas bli utgiven på riktigt… haha, jag som till och med känner lite stolthet när jag ser mina artiklar i tryckt form i matchprogrammet…