mycket textanalys idag… råkade på en religiös tolkning av hoobastanks ”the reason” och fick obehagsrysningar i nacken. blä liksom. men sen när jag lyssnade på låten tyckte jag att det bara passade in på refrängen och därför inte håller som tolkning. klart texten har sina frågetecken, men nån sån vinkel behöver jag fan inte.

blev skitirriterad på barnprogrammen igår. hur kan man låta plustecken stå för manlighet och minustecken stå för kvinnlighet…? idiots. och sen, som om det inte vore nog, får tjejen som räddar situationen berömmet att hon är den manligaste machomannen ever, och som om DET inte vore nog visar hon sig faktiskt vara kille också. och man behöver inte ha mycket till iq för att haja att det så klart var därför hon klarade galoppen – för att hon egentligen var kille. för det skulle ju en tjej aldrig ha klarat.

älsklingen fick ett frustrerat mess om hur panikslagen jag skulle vara som förälder; över alla intryck kidsen suger i sig, över att de präglas så mycket av sånt skit. jag säger bara: hade det varit mina ungar hade teven varit ett vuxennöje en bra bit upp i åren. haha, mina ungar skulle fan bli psykiskt störda av min paranoia istället…

when i can’t feel you
i’m not alright, i’m not alright
when i can’t feel you
i’m not alright, i’m not alright

Annonser

…och jag tänker att de vackraste orden som finns är du & jag…

ibland – när jag stannar upp och tänker efter – blir jag förvånad över mängden oreserverad tillit jag känner. glad, men förvånad. asså, man skulle kunna kalla mig blåögd och naiv utan att det skulle vara särskilt orättvist. grejen är att jag VILL vara blåögd och naiv med vissa saker. så jag är glad för att jag fortfarande kan vara det, att jag inte förlorat det på vägen. för det är nog lätt hänt att man gör det.

paradoxalt nog så bottnar det nog i att jag inte litar på andra. att det sitter i benmärgen på mig att jag kan bäst själv. att jag försöker tänka själv, identifiera vad jag vill och vad jag tycker låter rätt oavsett hur det ”ska vara”. att jag försöker bortse från helfabrikat och tänka tomt, börja från scratch.

kombinerat med ruskig urfinsk envishet är det nog min finaste egenskap. och min sämsta, när det vill sig så. allt har ju en baksida.

du sa att du tycker att jag är modig. kanske är jag det, på ett sätt. ett som är säkert är att jag aldrig kopplat ihop det ordet med mig själv. snarare motsatserna. feg, osäker, tyst – såna ord är jag van vid. och jag vet att de orden stämmer, det är nåt jag får brottas med i stort sett varje dag. ibland går det så långt att jag inte säger nåt fast jag vet att jag har rätt, att jag står bredvid och ser andra göra fel fast jag vet hur man gör. bara för att slippa säga till. slippa ta plats. slippa synas.

det är sånt som hänger med från jobbiga år i skolan. men inte bara. det handlar också om att inte vilja vara med.

du ställde favvofrågan. ”varför?”  jag letade efter ett svar, hade svårt att sätta fingret på nåt speciellt, men hamnade till slut på det här med grupper. bodil malmsten har skrivit en del om grupper på sin blogg och jag kan inte annat än hålla med. jag gillar inte heller grupper. gruppmentaliteten, rollerna, internkontrollen. det får mig att vilja spy.

och 20 år after-the-fact reagerar jag fortfarande precis som jag gjorde i skolan: med att självmant ställa mig själv utanför, med att inte delta. det kluriga är att icke-deltagandet såklart också är en form av deltagande, eftersom man måste acceptera spelet för att kunna välja bort det. det är där nånstans det är lätt att bli lite vilsen.

ungefär som med genus. att bryta mot mönster bekräftar normen just i själva normbrytandet, eftersom undantagen som bekant bekräftar regeln. så hur fan gör man? det enda jag kan komma på är att försöka skala bort så mycket som möjligt av allt inlärt skit. att inte bara ifrågasätta allting, utan faktiskt förutsätta att allt – och nu menar jag verkligen A-L-L-T – är bullshit tills motsatsen bevisats. att välja saker inte för att det ska vara så eller för att det inte ska vara så, utan för att det passar MIG. nånting sånt. att göra normen betydelselös. fatta vilken grej.

asså, om jag trivs utanför, om jag hellre sitter för mig själv på jobbet, om jag får mega-ångest och ont i magen två veckor i förväg för att vi ska ”luncha tillsammans” – vad spelar det för roll? varför måste man blanda in ord som ”rätt” och ”fel” i det?

”you burn bright when you’re left alone”, sjunger stars of track and field. och jag tänker: ”mm.”

i’ll be with you soon
just me and you

hittar en nerklottrad anteckning i blocket när jag rensar: ”att skriva är, som med många andra talanger, något som man bara till en viss gräns kan lära sig.” orden är anders hellbergs

jag blir så jävla förbannad.

det finns inget som är så förolämpande som när folk säger att man har talang. det är som att spotta på den ansträngning som ligger bakom, allt jobb, allt slit man lagt ner för att lära sig. jag har fan inte talang. jag har läst sen jag lärde mig läsa, jag har skrivit sen jag lärde mig skriva, jag har studerat litteraturteori, samhällsvetenskap, sociologi, skrivit uppsatser och tragglat med terminologi, läst krångliga böcker om psykologi och språkfilosofi, pluggat berättarteknik och textanalys. jag håller ögonen öppna och lär mig mer, hela tiden.

men visst, klart det är lättare att säga att en del har talang och att ”jag skulle aldrig kunna”, för då slipper man ju tänka på att man aldrig ansträngt sig så mycket för nånting, att man aldrig älskat nånting så passionerat.

har snöat in på rem så som jag brukar göra ibland. fastnar på alla favvosarna; ”drive”, ”i’ll take the rain”, ”be mine”, ”leave”, ”find the river”… och självklart ”beat a drum”.

the sun reflected in the back of my eye
i knocked my head against the sky

this is all i want, it’s all i need
this is all i am, it’s everything

beat a drum for me, like a butterfly wing
tropical storm across the ocean

but don’t explain, i’m sure i’ll want to know
don’t forget we’re just half way from coal

but this is all i want, it’s all i need
this is all i am, it’s everything

running through the monsoon
beyond the world ‘til the end of time
together we’ll be running somewhere new
and nothing can hold me back from you

tycker jättemycket om när du o jag pratar om saker. som igår när vi pratade relationer o annat. dels lär jag känna dig bättre och dels gör dina ord mig trygg. de sprider lugn i mig, lindar in mig i pastellfärgad bomull utan att de för den skull är photoshoppade eller blankpolerade eller tillrättalagda. de känns ärliga. ärlighet kan göra ont ibland, men det finns en trygghet i ärlighet som inte har en motsvarighet i nånting annat. en djup, djup trygghet.

är sugen på att simma. ska nog börja igen, nu när det är höst o allt. måste testa min baddräkt och se om jag fortfarande kan ha den eller om den är alldeles för stor som allt annat…

oj, vilken känsla det var igår när bollen gick in. frispark i 94:e liksom. det är såna grejer, såna småsaker, som gör att det känns som att marginalerna är åtminstone lite mer MED än MOT ösk i år. till skillnad från förut när i princip allt som kunnat gå åt helvete har gått åt helvete. typ att motståndarna drar iväg chansskott med fel fot från obefintlig vinkel och så går bollfan in ändå. eller att förlora sk viktiga matcher, när man har en chans att haka på toppen.

tror det är en inställningsfråga, en attitydfråga. en vinnarskalle-grej. att tro på sig själv. känns som att det är där sixten har gjort mest avtryck för den skillnaden är enorm. kraven på professionalism rakt igenom träningar och matcher och allt runt omkring. att allting håller en högre nivå. och det tror jag är väldigt lätt att missa. forza siku.

”asså, jag brukar inte gilla sånt, men jag tyckte de var skitsöta.”
”det är för att du är kär.”
(skratt)
”…så när du slutar tycka om dem, då vet jag.”
”ja, precis. när jag säger: men guuud, vad töntigt.”