…hinner inte…

Annonser

du frågade hur jag vågade och jag har inget bra svar. jag har också undrat. men nu när jag tänker på det tror jag att det var hur vi kramade varann kvällen innan. så instinktivt, liksom. handen var en fråga om mod, om att våga, men kramen – den hände bara. jag vet fortfarande inte hur det kunde bli så. coolt.

i can love the whole of you
the poetry i stole from you
and hide inside my stomach

det är söndag. jobb-ångest, med andra ord. så mycket att skallen roar mig med mardrömmar om skiten. vi skulle fira att vi fått fast anställning, så det var fest på jobbet. symboliken var brutal. vi fick nya id-kort där det stod tryckt att vi jobbade på transportstyrelsen. giltiga livet ut. typ det här är du, det här är ditt liv. snacka om att jag känner mig fången.

alla var glada, förutom jag. jag satt och tryckte för mig själv, med ett duktigt avstånd till närmaste kollega. dessutom hade jag planerat att resa bort, hade biljetterna klara o så, och satt bara och väntade på att tiden skulle gå.

”men du kan inte åka NU”, sa nån. ”vi har ju precis börjat.”

mm. vi har precis börjat och jag vill hoppa av nu, innan tåget rullar så fort att jag inte vågar längre.

jag har aldrig mått så här dåligt över ett jobb förut. det säger en del. för jag hatade sommarjobbet på lithells. och alla instabila år i nora. och den korta tiden på mediakonsulterna. men en sak har jag i alla fall: den gemensamma nämnaren är att jag aktivt tog mig därifrån. sista sommarlovet tackade jag nej till att jobba på lithells och valde en fattig, latmasksommar istället. jag tog mig bort från jobbet i nora genom att börja plugga. och mediakonsulterna sade jag bara upp mig ifrån utan att ha en backup. inget av det har jag ångrat.

det är den här petitessen som kallas försörjning, bara. men jag har svårt att få ihop varför man ska försörja sin kropp när man inte får utrymme för själ, sinne och medvetande. ”man kan inte leva på kärlek allena”, heter det ju. men motsatsen är lika sann: man kan inte leva på mat allena.

jag är inte rädd för att leva knapert. däremot är jag rädd för att nöja mig med att bara överleva.

mat varje dag och tak över huvudet är onekligen trevligt, men inget av det får mig att må bra. (att avsaknaden av det får en att må dåligt är långt ifrån samma sak.) inget av det ger mig ro, lycka, tillfredsställelse så som kärlek. så som att tänka, reflektera och formulera. att utforska, gräva, rota, utvecklas. att växa.

jag måste få växa. jag är inte klar än. och jag vill inte ens bli klar.

jag vill alltid vara ofärdig.

mother, i lied, this is not for me
i’ve seen so many people die
and somehow i’m still here
and i don’t know why i should be
the lucky one who gets to see
another morning through these tired eyes

för första gången på ungefär två år har jag besökt biblioteket med avsikt att låna böcker. sist handlade det om att jag var fattig student och judith butler var för dyr; den här gången handlade det om böcker som jag inte hittar på adlibris. nu visade det sig att bibblan inte heller har ”written on the body” på svenska, men ”vill gå hem” och ”bara sedan solen sjunkit” fanns i alla fall. och självklart hittade jag ytterligare fem böcker att ta med mig………

mest nyfiken är jag på mare kandre. det var länge sen jag läste ”quinnan och dr dreuf”, men har sneglat lite på den på sistone och funderat på att plocka upp den igen. det kommer jag nog göra när jag läst ”djävulen och gud” som jag lånade nu.

det är så underligt med vissa böcker som tillhör ens favoriter och så köper man dem inte medan de finns. som ”vill gå hem”. och så får man jaga begagnat eller låna på biblioteket… WHY, liksom…???

here’s a list of things i wish to be
your pillow and your blanket and your lifetime guarantee

lite så här känner jag mig just nu:

och kanske, kanske att man har lite för mycket grus i ögonen när man hittar en platsannons (på af, märk väl) där de söker ”svartpersonal” istället för ”svetspersonal”.

nu har jag officiellt börjat med mössa ute. och inne, i och för sig.
det var skitkallt igår, trots värmeljus och en dusch som var så varm att badrummet såg ut som en ångbastu när jag var klar.

och: jag känner rätt nöjd med mitt hår just nu, men funderar ändå på att snagga mig vid nästa klipptid sjätte oktober.

shite, det här är ju värsta drömjobbet egentligen…

gillar sarah bettens mer och mer. så mycket att jag surfar på turnédatum.

hmm, det slår mig NU att jag blev bjuden på mat igår utan att jag en enda gång hann ha ångest över att äta borta (trots att jag visste om det några dagar i förväg). det händer inte ofta. om det ens har hänt förut. och som sagt, jag har inte ens tänkt på det förrän nu. och en present fick jag också. undra på att älsklingen tyckte att jag såg glad ut när jag kom hem.

att åka hem i morse kändes som att åka bort. så ja, man skulle kunna vänja sig utan nämnvärda problem… helgen förflöt i lagom takt med utbildning, bortglömda pin-koder (jag vill inte ens ha nån jävla pin-kod, skiter väl jag i om mobben blir stulen), migrän, pizzabak, brottning, film, djurgårdspromme, foto, tvätt (=18 x 4 trappsteg ett antal gånger), skriva, pannkakor och en massa gos. fick tag på en hembiljett för en krona, inklusive sittplats. klart prisvärt…

kändes som länge sen jag var hemma, men samtidigt kände jag ingen hemlängtan alls. vanligtvis brukar det vara skönt att åka hem, oavsett hur bra man har haft det borta. hemma bäst liksom. nu fick jag ingen sån känsla förrän jag klev in genom dörren här hemma. då dök den upp.

men efter en långhelg med en massa vardagsinslag känns det underligt att inte få se älsklingen förrän på fredag. att hon inte kommer hem till mig när hon slutar skolan idag.

håller sakta men säkert på att ta mig igenom den andra boken om paddy. läste ett kapitel på tåget innan ögonen säckade ihop. bara måste citera lite:

”den laddade atmosfären gjorde henne fundersam. den ende homosexuelle man hon hade sett var den ensamme killen i fame som gick hos en psykiater och hade morotsröd afrofrisyr. tänkte de ta av sig nakna? väntade man sig att hon skulle dansa? väntade man sig att hon skulle dansa naken?”

mitt nya tangentbord är en besvikelse. enter-tangenten är för liten, backspace likaså, och dessutom är delete-knappen underligt placerad och jag trycker en massa fel hela tiden, speciellt när jag ska sudda eller trycka retur. det är ju liksom knappar man använder hela tiden. gillar inte hur tangenterna låter heller. trodde jag skulle vänja mig, men börjar närma mig ”nu ger jag upp och byter tillbaka”-stadiet. det enda som är bra är lysdioden. och den är också dålig på det sättet att den inte släcks automatiskt när man stänger av datorn. nej, det var ett dåligt köp.

mitt knä ser riktigt fint ut idag. blåmärket har liksom gulnat på vissa ställen samtidigt som stora delar av knäskålen fortfarande är mörklila-prickig. ingen dålig smäll, det där.