örat kokar efter lång tid med pdf-problemlösning i telefon med älsklingen, men nu äntligen har jag fått iväg sju jobbansökningar ikväll. känns superbra. inte just öronkokandet, då, men det andra.

ser fram emot julkonserten på lördag. dock så får jag lite kväljningar när jag tänker på att de kommer sjunga en massa religiös dynga och dessutom sjunga det i en kyrka (jag ryser bara jag tänker på det), men försöker bortse från det och tänker ändå att det ska bli mysigt. usch, jag som får the creeps bara av att gå in i en kyrka… ska foka på annat, tex älsklingens hand på mitt lår och inväntandet av våran första jul tillsammans. då känns det plötsligt väldigt mycket mysigare.

…och jag längtar efter det vita havet…

Annonser

jag vet att jag klagar och sliter mitt hår precis just när jag sitter med det, men jag älskar verkligen översättning. jag blir lycklig när jag har gjort en översättning, oavsett vad det handlar om. till och med översättning av en kristen skitfilm med nåt idiotiskt, övertydligt moralbudskap ger mig lyckokänslor efteråt. jag gissar att det är för att jag är så jävla duktig på det. anspråkslöst, va?

vill sova i havet igen.

har hunnit en bit på säsong tre av dexter. och jag börjar komma ihåg varför den tredje säsongen tråkade ut mig.

mer intresserad av den tredje boken om paddy. har faktiskt lagt den röda separationsboken åt sidan för tillfället och bara läst paddy. fast jag verkligen tycker om saisios bok. nej, den är inte alltid helt begriplig, men språket är bara… helt fantastiskt. och jag är ju en sucker för sånt.

det är måndag. det betyder en klocka som ringer 0430 och en tågresa till örebro (jag tänker inte skriva ”hem”) för jobb. asså, måndagar… funderade ett tag på att tröstäta mcdonalds. sen kom jag på att det inte är speciellt gott. därför ska jag tröstäta kycklingtacos istället. kanske att jag kokar knäck också. med choklad i.

vaknade under ett hav av täcke, hud mot hud. klockan ringde åtta; två timmar senare låg vi fortfarande kvar under ytan.

blev ledsen igår morse när jag tänkte på hur nära måndagen var, alltså hur snart jag skulle åka ifrån dig igen och hur vardagslivets vakuum skulle få stjäla ännu en vecka från oss.

innan vecka 44, höstlovsveckan som vi hade sett fram emot sen nån gång i augusti, sa jag att ”guud vad helgerna kommer kännas korta sen när vi har haft tio hela dagar tillsammans”. och visst, det var helt rätt, men det var långt ifrån hela sanningen.

under de dagarna, medan vi var upptagna med annat och varann, blev ”hemma” omärkligt nån annanstans. ”hemma” blev en etta 80 trappor upp i fredhäll. jag åkte hemifrån när jag tog tåget från örebro till stockholm, men en dryg vecka senare åkte jag hemifrån när jag lämnade stockholm för örebro.

och jag vet att jag inte har hunnit bo särskilt länge i min lägenhet, det är väl ett halvår nu, men jag kände mig hemma där, trivdes kalasbra där. och nu känns det bara som – ja, förvaring.

det är fyra månader sen du o jag träffades. på dagen fyra månader sen. jag skrev ”oj” på bloggen, för ”oj” var precis vad det var.

fyra månader sen du stod och väntade på mig vid hörnet vid stadsteatern och jag rusade förbi och du fick mig att stanna genom att säga mitt namn. jag svängde runt och kände inte igen dig. och tog dessutom god tid på mig att göra det.

ett tag sen frågade jag om du hade lagt märke till att jag tittade bort mycket när vi satt o fikade. det hade du. ”det var inte för att jag var ointresserad eller frånvarande”, förklarade jag. det var för att ”oj”-känslan tog mig off guard, för att dina ögon var för fina för att tittas på.

du pratade om självklarhet igår, med ord som jag tog till mig. det är så jag eftersträvar att vara och det känns i hjärtat när du ser det, när du uppskattar det.

det känns som att vi vandrar på nya stigar, du och jag; att vi gör det tillsammans.

har försökt bedöva min stockholmslängtan med att jobba över den här veckan. tänker att om jag jobbar till 18 så får jag bättre lön sen plus att tråk-kvällarna med ont-i-magen-längtan blir kortare. på minussidan hamnar då läs- och skrivbiten. iofs spelar det ingen roll att jag inte hinner blogga då, för eftersom jag bara jobbar har jag inget att blogga om… lite av en ond cirkel… för jag VILL blogga, jag tycker om att blogga…

nu blir det mest jobba o söka jobb…

lite jobbhumor:
lite kul är det när folk har missat svara på en fråga i hälsodeklarationen och så lyder frågan som följer: ”har du demens eller någon kognitiv störning, till exempel störning i uppmärksamhet, omdöme eller minne?”

har laddat hem greys och sett den dramatiska säsongsavslutningen på säsong 5, eller om det var säsong 6. gillar serien, men märker ändå att jag blir uttråkad när jag tittar. senaste avsnittet jag såg kollade jag på i tre omgångar, alltså ca en kvart i taget. en gång gick jag till och med ifrån datorn utan att pausa eller stänga av som man gör med en teve om det är nåt man behöver göra när man är mitt inne i nåt. det resulterade i att jag nu tänker ”näääää” om att fortsätta titta. vi får se. lusten kanske dyker upp nån dag.

är annars väldigt inne i dexter. MEN får lite oroskänslor i magen när jag tänker på att vi hela tiden närmar oss säsong fyra. usch…

det är fredag. min mage lever sitt eget liv på fredagar. slår kullerbyttor när älsklingen messar och hela jag fylls av förväntan över att få se henne igen. en vecka är grymt länge. tiina, jag tar tillbaka allt jag har sagt om att jag inte förstår. jag hajar. en vecka ÄR en katastrof.

…har din lukt i mina näsborrar – jag vet inte var den kom ifrån – och den berusar mig…