asså när exakt började jehovas vittnen RINGA till en…??

…och, än mer viktigt, när exakt började jag SVARA på okända nummer…??

……är det självömkande att bara vilja krypa ner under täcket och titta på bamse…? (och är det värre om man inte ens är speciellt förtjust i bamse?)

 

Annonser

idag är det ”happy dance”-dagen. även om jag inte är i stockholm förrän vid åtta.

magen reagerar.

igår också, när jag gick hem. drabbades av en plötslig tillbakablick till en torsdagnatt för nästan sju månader sen, så kraftig att den kändes lite som en snabb resa i tid och rum. drottninggatan blev till renstiernas gata, huset till en bergvägg och telefonen till din hand.

då när vi gick från momma.

”ja, DEN känslan…” sa du igenkännande när jag berättade.

mm. den känslan. den känslan var fantastisk. den ÄR fantastisk.

läste ‘händer’ igen. gillar den jättemycket, tycker verkligen att jag fick till den så som jag ville ha den. det är möjligt att den är så personlig att bara du o jag förstår den – det är svårt för mig att avgöra – men för mig & min mage är den underbar.

inser nu att knutarna på läderbandet till mitt halsband inte har gått upp en enda gång sen jul.

älsklingen och jag gav oss ut på hal is igår när vi tog tuben ut till hässelby strand och gick en bit på den plogade ispromenaden. superläskigt.

första gången det knakade under oss höll vi på att dö av hjärtattack, båda två.

”du såg ut som om du skulle hoppa upp i famnen på mig”, skrattade jag.

andra gången knakade det under mig och det var min tur att freaka. panikkänslan fick oss att okontrollerat börja skratta, och du pekade på mig och sa mellan skrattsalvorna att ”så där måste jag ha sett ut nyss”. 

och vi som tyckte att det var scary att gå ut på den (säkert bottenfrusna) judarn.

vi tog oss bort från isen vid kanaan – efter en dryg kilometer – med hjärtklappning och skakiga ben. asså, det är en fantastisk känsla, men så in i helvete läskigt. kanske, kanske att man kan andas lite lugnare om man vågar sig ut några gånger och klarar sig med livet i behåll… ser nu när jag kollar på en karta att det är 15-18 meters djup där. jeez.

och det läskiga slutade inte där.

”vad snabbt ditt hjärta slår”, sa du när jag kom och lade mig. du fick tårar till svar.

sovmorgon deluxe.

the water is wide
i can’t cross o’er
and neither i
have wings to fly
give me a boat
that can carry two
and both shall row,
my love and i

enkla ord som rymmer otroligt mycket.

vred ner elementen innan jag drog till stockholm över helgen. kom hem till 12,9 grader. liiite kyligt.

grämer mig fortfarande över helgens missade översättarjobb. inte så mycket över själva uppdraget (desperata homofruarna) som över den missade inkomsten. fan. kanske var det därför jag blev kvar på dagjobbet till efter åtta ikväll.

”sekunderna har blivit långsammare, de halkar långt efter gånghastigheten och välter en efter en i slowmotion över nutidens kant.”

mm. ungefär så är det att läsa boken. som är slut nu. fan.