jag blir irriterad när jag kollar på ”adjustment bureau”. bara tanken, för fan.

okej, vi tar det från början. intrigen går ut på att det finns en sk adjustment bureau som liksom håller koll på människor och ser till att man håller sig till ”planen”, allt för att världen ska bli en bättre plats.

”vad hände med den fria viljan?” undrar matt damons karaktär david norris, och får till svar att den fria viljan har fått sina chanser, men att det resulterade i den mörka medeltiden, världskrig osv. vi sabbar världen och skulle ha dött ut för länge sen om det inte vore för bla bla och yadi yadi yada.

det är här det fina kommer. i filmen har den här byrån, som för övrigt uteslutande verkar bestå av vita män i kostym, inklusive en alibi-svart sådan (räck upp en hand, den som är överraskad), hjälpt mänskligheten på rätt spår ända sedan antikens tider, fast med vissa uppehåll dårå. slutsatserna man kan dra av detta är många. ett exempel är att könsrollerna så som de ser ut är ett idealtillstånd, eftersom inte ett skit någonsin händer på den fronten.

fler exempel: världsfattigdomen? västvärldscentreringen? (en parentes här: fatta att om man googlar ”västvärldscentrering” så får man fram hela NIO träffar. det är ju bara för bedrövligt.)

enda behållningen var att se david och elise kyssas. och det var inte ens en speciellt fin kyss, men när de kysser varann känner jag hur det känns att kyssa dig. det har ingenting med dem att göra; så är det ofta när jag ser andra kyssas. det kan vara brenda och nate, det kan vara callie och arizona; det spelar ingen roll.

jag älskar känslan när jag kysser dig.
när du kysser mig.
allt som händer.
när david och elise, brenda och nate, callie och arizona kysser varann reagerar min mage precis som när jag kysser dig.

efter adjustment bureau ska jag jobba med cry baby. me like.

Annonser

bara hotet om teknikerbesök skrämde igång mitt modem, och nu har internet funkat – ta i trä – i flera timmar i sträck. har lyckats uppdatera min nya laptop med xp mode och virtual pc, vilket innebär att jag kunnat installera jobbprogrammen. på en virtuell pc. alltså typ på en pc som inte finns, men som finns för att datorn tror att den finns. trons kraft är stor.

tyvärr räcker tron inte till för att återigen logga in på xp mode efter att ha stängt ner det en gång. skit. jag behöver godis.

det finns nånting jag gillar med att killar reagerar med orden ”okej, så du är som jag” när jag berättar att jag har en tjej. typ att de väljer att se likheten istället för olikheten.

dragkampen är igång på jobbet och jag är så jävla glad över att slippa delta.

däremot har jag hittat annat jag ska ge mig in i kampen om. grymt peppad. mer om detta senare.

fick bra feedback på övningsfilen. hittade ett fel som inte ens skulle vara fel. *stolt*

igår var jag så bloggsugen att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. hittade tillflykten i block och penna, i beckie och lina. eller mer beckie än lina, men ändå.

idag blev inte ens jag glad över att det snöade.

that I would be loved even when I numb myself
that I would be good even when I am overwhelmed
that I would be loved even when I was fuming
that I would be good even if I was clingy

ja, utan internetanslutning blir det inte mycket till bloggande.

asså, är det bara jag som får skrämselhicka av orden ”gemensam värdegrund”?

en trött modefotograf blev inte trodd när hon till tunga andetag (som man med framgång skulle kunna hävda berodde på sömn, speciellt med tanke på att de kombinerades med mjukt slutna ögon och sluddrigt tal) påstod att hon fortfarande tittade. på teven, alltså.

hennes därefter följande påstående, att hon hade ställt timern på teven, tolkade flickvännen som ett slutgiltigt bevis på att hon de facto hade somnat. det föreföll henne mer sannolikt att modefotografen pratade i sömnen än att hon faktiskt hade ställt timern, då det förstnämnda till skillnad från det sistnämnda hade inträffat förut.

när skränet från teven ekade ut, tog ljudet av dina djupa andetag över.

du drar in luft, men andas ut trygghet.

orden du sa var fina utan dess like. precis som du i de svartvita kallingarna. eller som du på juli zeh. eller som du på café 60. 

eller som du, när som helst.

är sugen på gammal, torr, hård ciabatta och älskar dej så jävla mycket. ♥

”jag är så fånig att jag tror att killar och tjejer är olika. det är inte riktigt killarnas grej att sitta i grupp och stöttande prata om sina känslor, säger eva-marie thomas.”

gud, vad bra. speciellt hur hon först säger att ”jag är fånig” och sen agerar efter sin egen fånighet. undrar vad det gör med killar (och tjejer) egentligen, att hela tiden få höra förklädda varianter av: ”det här behovet har inte du, och om du har det så borde du inte ha det, så hantera det bäst du vill, jag skiter i vilket”.

asså jag VET att vi lever i en backlash-tid och att konservatismen flödar, men jag blir så F-R-U-S-T-R-E-R-A-D… säg så här: det är knappast en tillfällighet att jag köpt två judith butler-böcker nu, fast jag tänkt köpa dem länge.

ja, älskling. jag vill ha den där stugan. den som ligger låångt från närmaste granne och har en egen liten skogsväg som leder fram till den. den som har en hammock i trädgården, en trädgård med syrén och prästkragar och allt du vill. den som har skog, vatten och himmel runt sig istället för betong, buller och människor.