…när du är så här sömnig och mosig vill jag vara där och komma med en kopp kaffe och stryka dig över kinden…

snart.

Annonser

…sleep through this day
tonight we’ll live life our way…

note to self: det är bara grejer.

konversation på gaycafé 1999:

”är du också… [nickar bort mot kompisen o tvekar] …homosexuell?”
”mm.”
”vad är det för fel på killar?”
(…)
”tror du att jag är homosexuell?”
”jag vet inte. det… [rycker på axlarna] vad spelar det för roll?”
”det är jag inte. jag är heterosexuell.”
”jaha.”
”jag gillar tjejer.”
”ja, det gör jag också.”
”ja, men… [osäker] det är ju inte samma sak. jag…”
”du vadå?”
”jag föredrar tjejer. jag blir kär i tjejer.”
”mm. jag också.”
”men… jag kan inte ens föreställa mig att jag skulle kunna bli kär i en kille.”
”inte jag heller.”
”ja, fast… jag är ju kille.”

rensar i mitt förråd och hittar gamla dagböcker och brev skrivna på tapetprov. gamla brev som behandlar glömda superhjältar som den galna terroristen och thunderball II.

”kommer du ihåg det här?” messar jag till brevskrivaren, som svarar att hon inte heller minns.

det var ju faktiskt ett halvt liv sen. jag tror heller inte att dessa alter egon nådde samma kultstatus som mästerverket ”de mötte de andra där”, som brevskrivaren och jag författade efter en lektion där världens bästa svenskalärare dick widing (jag minns dig med så mycket ömhet, det ska du veta) hade undervisat om vikten av att inte vara alltför vag när man uttrycker sig. ”de mötte de andra där” blev en klassiker, den är fantastisk.

– – –

och där försvann halva mitt blogginlägg. jag älskar verkligen mobilt bredband.

fy fan.

sist kom tårarna för mormor. nu kommer de för borttappade ord.

– – –

en rekonstruktion senare:

i mina gamla dagböcker ser jag en yngre version av mig parallellt leta efter sig själv och det rätta sättet att skriva. det senare finns redan där, om än bitvis opolerat och lite trevande. men det finns formuleringar där, mer än ett årtionde gamla, som jag skulle kunna använda idag, rakt av.

jag kastar jättemycket. blir inte ens sentimental. jag tänker: ”vad fan ska du med det här till? du kommer aldrig någonsin ha det nån annanstans än undanstoppat i en låda i en källare eller ett förråd.” studentmössan ryker, gamla syslöjdsprojekt ryker, sparade reservdelar till datorn ryker (man har ju stor användning för ett minneskort på 128 mb nu, liksom). tikkis gamla halsband – till och med det ryker. fast då tvekade jag. fingrade på stjärnorna på det och tittade bort när jag lade det bland skräpet.

det är ju inte halsbandet som betyder nåt. hennes pipis har jag kvar, men det är skillnad. den ligger inte i nån förrådslåda, utan på mitt skrivbord. den flyttar med till stockholm.

några av mina äldsta gosedjur överlever. två apor, en brun och en vit, som håller om varann. de är så gamla att jag inte ens minns tiden innan dem. om jag hade kvar min gosedjurshund, så skulle den överleva också.

jag minns fortfarande när mamma och pappa kastade bort den. den var supersliten och trasig och lagad flera gånger om, men jag var helt otröstlig. jag bara grät och grät. till slut tog pappa med mig för att köpa nåt nytt. det blev en nalle. jag tyckte aldrig någonsin om den; den kastade jag för länge sen.

– – –

hittade precis en almanacksnotering från 24/10 1998. ”tikki”, står det. tänk vad vi hade framför oss då, hon och jag. ♥

”sömnlösa strumpor” – det var lite roligt faktiskt.

helvete, vad mycket bättre jag har blivit på att ställa krav. det finns absolut utrymme för att bli ännu bättre, men jag väljer att foka på det positiva. yay me.