fina dagar.

Annonser

nu så.

?

varför, varför glömmer man alltid köpa just det som man gick till affären för att köpa…?

”hmm, det var nåt jag skulle ha…… äh, det var nog inget viktigt.”

och så står man där och har inget smör till frukostmackorna.

– – –

teve är verkligen bortslösat på mig. har inte haft den på en enda gång sen du åkte. eller jo, förresten, en gång. när jag kollade text-teve för att jag inte orkade starta datorn.

jag var filmsugen och bad m om filmtips i lördags, men har jag kollat på film? nej. har funderat på det och till och med börjat titta på en (pleasantville blev det till slut), men tio minuter in i den tog tålamodet slut och jag gjorde annat. detta trots att det är en film som jag vill se. (och inte ens för de ynka tio minuterna satte jag igång teven; det var på datorn.)

what can i say, teven förlorar liksom lite av sin charm när du inte sitter bredvid och kryper in i min famn.

– – –

pillade lite på smir förut. najs. känner annars att jag försummar mitt skrivande.

det är det som är bloggandets förbannelse.

å ena sidan är det positivt att blogga, för när jag bloggar så skriver jag. jag håller igång det och tillfredsställer nåt som med tiden har blivit ett väldigt basalt behov.

å andra sidan är det negativt av precis samma anledning. eftersom bloggandet håller igång skrivandet och håller skrivbehovet i schack uppstår inte den där obevekliga hungern efter att få sitta och leka med ord. att få sitta och lyssna på tangenternas magi, sudda, lägga till, flytta. sitta och finputsa på en mening i två timmar för att den ska bli precis rätt. sitta där och vara blind och döv för omgivningen, och låta orden sluka en.

jag tycker om att jobba med smir. förmodligen för att jag skrivit på den så länge att huvudpersonerna har blivit en sorts nära vänner och det blir lite som att umgås med dem. ibland känns skrivandet som en legitim ursäkt för att försvinna in i en låtsasvärld och ha låtsasvänner långt efter det att man blev vuxen och förmodades veta bättre. jag tror att jag har nämnt det förut nån gång.

samtidigt, om man som jag kastar blickar mot en yngre version av sig själv, blir skrivandet ett djupt terapeutiskt arbete (det låter tungt, men jag menar på ett roligt sätt. jobbigt också, så klart, men framför allt roligt) och en svindlande resa bland ett otal röriga minnen. jag blickar tillbaka och skriver om och ändrar på saker i varierande utsträckning och sätter in händelser i en händelsekedja, tillskriver dem en mening som jag inte var medveten om då, eller som kanske inte ens fanns då, men som funkar för mina syften nu.

läser, läser, läser.

så nu kliar det för jävligt mycket i fingertopparna.

det är svårt att klandra vänsterdojan för att den tar efter den högra och går sönder när jag utsatter den för en tretimmarspromme hem från bredäng.

18 500 steg. det känns i benen kan jag lova.

– – –

asså, jag har börjat smaka på mat utan problem. jag fattar inte hur det gick till. jag har till och med börjat smaka på sånt som jag är rätt säker på att jag kommer att tycka illa om. broccoli och tomat, till exempel.

jag åt svamp idag. fatta det. jag som tvärvägrat svamp ända sen mina föräldrar nån gång lurade i oss ungar svampköttbullar under förevändningen att det var vanliga köttbullar. 

tog tydligen bara 25 år att komma över det.

– – –

blev jätteglad för boken som jag velat ha såå länge. jag vet inte varför jag inte har köpt den. det bara blir så med vissa böcker.

– – –

sneglade lite mot t-banan/bussen vid trekanten. hela fyllegäng hade samlats i parken, stilenligt klädda i jeansjackor från 1985, och stämningen kändes sådär. två killar som satt och bälgade i sig öl försökte få min uppmärksamhet, men jag ansträngde mig för att inte höra. det är tråkigt att man inte ens kan känna sig trygg ute på dagtid.

– – –

åh, kärlek
var hos mej
var hos mej
åh, var hos mej nu

jag har blåmärken som plåster
tre
som rosor brukar vara

– – –

är helt solo på dagarna. igår pratade jag inte med nån på hela dagen. förutom kunder, dårå. det är lite som när jag var ny förra sommaren. det är lite tråkigt, speciellt med tanke på hur bra jag trivdes i örebro, men jag kan inte påstå att det går nån nöd på mig. dagarna går, det är snart augusti och sen är det dags att hitta nåt annat.

– – –

…tur att jag fick blommorna först och blåmärkena sen, och inte tvärtom.

ibland känns kärlek väldigt enkelt. som när jag sitter på jobbet och är på dåligt humör och tar emot samtal och sen plötsligt ler för att jag tänker på dig och känner ett gäng lyckofjärilar landa i min mage.

i morse var jag som sagt på dåligt humör. hade ingen direkt anledning, men det späddes på med datastrul, kliande myggbett, huvudvärk och stress.

sen kom fjärilarna och kittlade min mage och drog i mina mungipor.

de har vuxit till sig nu, fjärilarna. på ett år har de gått från larver till puppor, ömsat skinn en gång till och brett ut sina vingar.

deras huvudnäring är att du finns där för mig, och själva sättet du finns där för mig på.

för när du hjälper mig, pushar och stöttar mig, så gör du det på ett konstruktivt sätt som får mig att bli starkare i mig själv. ett sätt som utmanar mig att jobba med mig själv och utvecklas.

du slipper bära; jag slipper bli buren.

och självklarheten i det är det finaste som finns.

aldrig har jag känt mig så älskad och förstådd som nu.