…älskar att skämma bort dig.

– – –

gick förbi tre unga män förut. de stod utspridda och bara ägde hela gatan. när jag närmade mig, tystnade de samtidigt som alla tre ihärdigt och ogenerat stirrade på mig. deras blickar följde mig som om jag var en tennisboll på väg över nätet, i slowmotion.

flata?
ja, visst är det obegripligt.

Annonser

tomhet

att sätta näsan till och känna allt det välbekanta, blunda och ha dina armar om mig.

på balkongen, din balkong med utsikt mot gårdsplanen där jag lärde mig cykla, då när det fortfarande var grus istället för asfalt och pappa sprang bakom och höll i pakethållaren – i fredags när vi stod där kändes det som om jag skulle gå i bitar. i små, små bitar med vassa kanter.

då fanns du där, orädd, med all din trygghet.

utan dig hade jag stått där ensam.

”minns du när vi klättrade upp där?” sa lillebror sen och pekade mot vartiovuori.

det är ett favoritminne som vi delar. hur vi och kusinerna klättrade upp på utsidan av bergsväggen ända upp till stigen, sprang nerför trappan, och klättrade upp igen. livsfarligt – och superroligt. i våran version var det ingen som sa till oss att vi inte fick; i mammas och pappas version var det ingen som lyssnade.

jo, jag minns. jag minns tennisbollarna som råkade hamna på grannarnas balkonger när jag spelade mot muren där nere, jag minns hur mummi stod i köksfönstret och tittade efter oss, jag minns hur vi gömde oss bakom hennes dörr efter att ha ringt på.

åbo är minnenas stad.

jag vet att det kommer en dag när allt det här gör mindre ont. den dagen känner jag ingen längtan efter.

– – –

och jag har lärt mig av dig, tagit efter dig. min bästa egenskap, min finaste egenskap – den har jag fått av dig.

– – –

du fick vykortet till slut.

jag lämnade i alla fall en del av mig hos dig.

…och du…

det finns inga ord som är fina nog för att beskriva dig.

nyss var det en vecka, nu är det två. och jag försöker fortfarande få in i huvudet att det betyder mer än att du inte är där när jag kommer och hälsar på. först kändes det som att det bara betydde att det skulle dröja längre innan vi sågs igen.

och sen fick jag för mig att jag ändå alltid skulle bo hos dig, som vanligt, bara det att du inte skulle vara där. att det bara var du som försvann. att lägenheten skulle finnas kvar och se ut precis som den gör, att den där lukten av kryddor och kaffe i köket skulle finnas kvar, att kylen ändå skulle vara laddad med piroger och jaffa och fel sorts lördagskorv.

hur jag än försöker har jag svårt att se bortom det.

och så känslan av egocentrism mitt i allt det. jag tänker: det gör så jävla ont i mig att jag inte kunde finnas där för dig. det var du & jag. två väldigt olika människor som trots det hittade det där tysta, outtalade samförståndet. den renaste formen av kärlek.

min mage kommer att krympa ihop av förtvivlan när lägenheten förändras och packas ihop. jag försöker att förbereda mig inför åsynen av det och det är som att slita ut inälvor.

för första gången nånsin ska jag bo på hotell i staden som jag föddes i.

fast inget går att bevara vill jag inte att nån ska röra nånting.

jag vill låta allting vara så att du kan komma hem igen.

– – –

nu är dom gömda bakom stjärnor
vid vintergatans kant
dom är glömda men dom talar
genom pennan i min hand

det regnade på oss igår när vi tog oss runt kungsholmen. men fint var det.

hold out for the ones you know will love you

asså, vad är det med folk och deras egon, egentligen?

håkan nessers mejl till marita johansen – man undrar om man ska skratta eller gråta?

”eftersom du har skrivit den mest (och i stort sett enda) negativa recensionen av min nya bok i hela landet, har jag en fråga”, skriver han. ”är det jag som inte kan skriva eller du som inte kan läsa?”

min första tanke: var han full, eller?

detta motsägs (?) av att han fortsätter dagen efter: 
”kan vi göra en deal för bådas bästa: du slipper läsa någon mer bok av mig, jag slipper läsa någon mer recension av dig. ok?”

jeez. fler kanske borde ta till sig rådet att ens text varken blir bättre eller sämre för att nån annan tycker nånting om den. fine, det är skittråkigt om nån klankar ner på en text som man själv är nöjd med, men nånstans kanske man kan ha lite perspektiv och inse att såna bedömningar (från bådas håll) är väldigt subjektiva och att det i sig inte är nåt negativt.

en annan tanke som dyker upp: om man är ensam om att tycka en sak ”i hela landet”, betyder det automatiskt att man har fel då? eller att man inte har rätt att ge uttryck för sin åsikt?

mupp.

jag hatar verkligen fridhemsplan. usch och fy och blä.

– – –

läste visst lite fel i uppdragsmejlet från softis. jag tänkte 700 undertexter och ”det är lugnt, det blir lite sent men jag hinner”.

sent igår kväll upptäckte jag till min fasa att det var 1155 undertexter och att jag hade förväxlat videolängd med antal undertexter. typ oops. istället för att ha 300 undertexter kvar hade jag 750 kvar. same shit but lite different, liksom. jobbade tills skallen började ge fan i stavningsregler och inte längre såg nåt fel med att skriva ”fillmade” istället för ”filmade”.

– – –

allt jag skriver här känns oväsentligt. det handlar om böcker och jobb och t-banestationer. och saknad, visserligen. men det är ord som bär på en väldigt stor tomhet.

jag har svårt att fatta att jag aldrig får träffa dig igen.