…love…

we’re gonna make this life together

Annonser

det var rätt brutalt i morse när klockan ringde 05:50. varken du eller jag var sugen på att öppna ögonen.

mest brutalt var det så klart för dig, som skulle iväg. men det räckte för mig också, även om jag kunde lägga mig i sängen igen när du hade gått, och läsa ut både ”baby jane” (på finska) och ”anakronismen”.

ville fortsätta läsa sen också och letade efter tina nordlunds bok, men hittade den inte och hamnade framför datorn istället. ”jag ska bara kolla mejlen och sätta igång itunes”, var tanken. två timmar senare är jag fortfarande kvar här.

– – –

incheckningen i åbo i söndags.

hon i den lilla kuben pekar pedagogiskt på bokningspapperet och säger:

”den här resan är bokad till den 24:e. det är imorgon.”

tre sekunder av lätt panik.

– – –

jag blev ledsen några gånger. vid graven, så klart, men också när vi skulle åka hem. jag är ofta ledsen eller kanske snarare nedstämd när jag åker från åbo, men sällan så att jag gråter.

nu gjorde jag det.

det är inte samma sak längre.

varken längtan dit, att vara där eller att åka hem.

du fattas.

så enkelt är det.

vi hade det väldigt, väldigt bra ute i ruissalo, och min moster är verkligen hur gullig som helst. tre dagar med svampskog, hav och promenader var ett välkommet brejk från stadshetsen.

på ett sätt var vi inte ens i åbo. förutom ett par besök på sittari gjorde vi inget av det jag brukar göra i åbo. inga promenader längs ån eller förbi domkyrkan, inga promenader till kupittaa. vi gick inte till saluhallen eller till spice ice, inte till wiklund eller stockmann, inte upp på vartiovuori.

däremot gick vi till din grav, till din mammas grav och din systers grav, till väiskis grav och till pirkkos grav. då kom känslan av hemmahörighet och ursprung; den fanns där nu, bland gravstenar, tallar och ekorrar.

jag vill redan tillbaka dit.

– – –

baby jane på finska var bitvis… fantastisk. oksanen skriver dialog så jävla klockrent, skitsnyggt. jag gillade den på svenska också, men den fick helt klart en nyans till på finska. grejen är att hon upphäver det stela i finskan genom att mixa skrift- och talspråk – och sånt är i princip omöjligt att översätta.

”jag dricker ju bara ett par gånger i veckan!” är inte riktigt samma sak som ”enhän mä juo ku pari kertaa viikossa!”

jag skulle ha översatt det exakt likadant, för det känns som det bästa alternativet, men alldeles uppenbart går nånting förlorat. jag tror att det ligger i orden ”mä” (”jag”) och ”ku” (bara). de stavas egentligen ”minä” och ”kuin”, men uttalas ofta ”mä” och ”ku”. resultatet? att man kommer väldigt nära talaren och kan höra repliken uttalas, för det är precis så man uttrycker sig.

på finska finns det bara ett sätt att uttala en bokstav. enda undantaget är när n och g tillsammans bildar ng-ljud. alltså stavas allting precis som det låter (inte för en svensk, men för en som vet vilka ljud bokstäverna ska kopplas ihop med), vilket gör att det är väldigt enkelt att med små, små förändringar skriva så som man pratar.

det är svårt att få till nåt liknande på svenska, för där kan en bokstav uttalas på flera olika sätt. jämför tex a-ljudet i ”kall” och ”aning”, eller e-ljudet i ”helg” och ”ben”. i finlandssvenskan uttalas a- och e-ljudet i orden likadant, förutom att det ena är kort och det andra långt.

i svenskan kan det dessutom vara så att ett ljud skrivs på olika sätt (tex ”boll” och ”såll”). sånt är helt ologiskt och icke-existerande i finskan. en bokstav = ett ljud. sch-ljud finns inte (mer än i ett ytterst begränsat antal sent tillkomna låneord), x skrivs ut som ”ks” och z som ”ts”.

det jag skulle komma fram till var att även om det finns liknande skillnader mellan svenskans tal- och skriftspråk, så är det mycket svårare att återge dem i skrift. på finska är det bara att skriva som det låter, men hur gör man det på svenska? hur skulle man stava? ”ja drickeju baett par gånger i veckan”? det blir bara svårt att läsa eftersom det inte är självklart hur en bokstav uttalas eller hur ordet ska betonas (i finskan ligger betoningen alltid på första stavelsen), så man måste kolla av hela ordet först osv. det motverkar med andra ord syftet och skapar en distans mellan läsaren och talaren, istället för tvärtom.

ett annat exempel:

”för helvete, då skiter vi i att träffas mer”

”no vittu ei tavata sitten enää koskaan”

det finns inget kommatecken i finskan (fast det skulle kunna göra det) och ordföljden är hetsig (”då för helvete träffas vi inte mer”). på svenska känns det bara tillrättalagt. det är svårt att göra nånting åt det.

– – –

det har hänt igen, för vilken gång i ordningen är omöjligt att hålla reda på.

jag behövde nya skor och har letat och letat här hemma. i finland går vi in i EN affär (som för övrigt inte är en skoaffär, utan mer typ ica maxi) och så hittar jag skor bara jag går förbi skoavdelningen. så har det varit förut också: med vinterjacka, med långkallingar, med skor, med allt möjligt.

väldigt ofta är det så med väldigt specifika grejer som jag plötsligt får för mig att jag vill ha. jag kanske vill ha gula strumpor (det var jävligt länge sen) eller röda skor eller en jacka med en viss typ av krage.

eller en julkalender med god finsk saltlakrits istället för en med äcklig tysk choklad.

– – –

i fredags frös jag galet mycket om tårna i mina ofodrade adidasdojor; på lördagseftermiddagen haltade jag tack vare nya skor hem från skogen ofrusen men med två megablåsor på högerfoten.

igår morse, när vi drog ut till tyresta nationalpark för att fota, testade jag grimaserande tre par skor innan jag fick på mig älsklingens sneakers. de var tillräckligt låga vid fotknölen för att bara göra ont i ojämn eller lutande terräng. vi åkte, som sagt, till tyresta. det gick uppåt och nedåt i varierande omfattning, men jämnt var det nog bara på vägen dit.

– – –

”du är duktig på att se saker.”

who knew?

– – –

trötta och lite frusna väntade vi på buss 807 när vi skulle hem. 834:an kom och körde in vid hållplatsen vid svartbäcken fast vi visade att vi inte skulle åka med.

”den kanske ska ur trafik”, funderade vi. ”det är nog bussen som står vid vändplatsen längre ner på gatan som är 807:an.”

sen när 834:an åkte skyltade chauffören om till 807.
alltså efter att ha åkt.

två hyfsat tappade hakor.

…when i felt your kiss
life was beautiful to me…

inte helt fel igår att sitta hemma och få betalt för att kolla på film. nog för att det var väldigt mysigt med höstrusk och spöregn, men det var också rätt trevligt att vara på väg hem istället för till en extern arbetsplats när man var genomblöt och frusen.

sen är det ju det där med att ha jammisar fortfarande när klockan är halv tre på eftermiddagen…

– – –

idag ska jag jobba färdigt, det vill säga zoomläsa och köra kontrollverktyget, och sen ska jag fotoexperimentera lite. får se hur snabbt den lusten dör när det inte blir som jag vill…

– – –

…fast lite som jag ville blev det faktiskt…..

– – –

är snart uppe i 500 inlägg här. mycket har hänt på tre år…

– – –

såg dokumentären ”the sons of perdition” på svt igår. det borde vara straffbart att fucka upp barn så mycket; att hjärntvätta på det där sättet är minst lika illa som fysiska övergrepp.

grejen är att jag aldrig tänker på det överhuvudtaget. eller jo, ibland, men då är det i termer av att jag reflekterar över att jag aldrig tänker på det. det förvånar mig emellanåt att jag har släppt det i den utsträckning jag har. det går så långt att jag inte fattar vad älsklingen menar när hon frågar. jag letar och letar i skallen, men hittar inget som är relaterat till frågan.

så ja, jag har förändrats.

till det bättre, tycker jag själv.

– – –

ringde om jobbet idag, för att hon inte hade ringt så som hon sa att hon skulle. det tog emot som fan, men jag gjorde det. och det lät som att resultatet blev ytterligare ett plus i kanten för mig.

behåller inställningen: ”jag ska ha det här jobbet.”

– – –

has it always been hard for you
are you scared of the truth
i am always the one to give
and yet you call me a thief

we’re playing songs from different times

är så gott som frisk igen efter världshistoriens snabbaste förkylning. blev plötsligt snorig i onsdags eftermiddag och var jättehängig i torsdags, för att sen må gradvis bättre på fredagen och lördagen.

– – –

myskollade på ”eastern promises” igår. jag misstänker att det finns filmer med högre mysfaktor, men lite bra var den i alla fall. drömde så klart mardrömmar sen om att vi var på flykt med vår lilla dotter och att min bror var helt galen… ibland är man förutsägbar……..

– – –

jag älskar att du också grimaserar över detaljer, att du också ser sånt.

jag sa: ”men snälla, inget hångel. låt dem inte kyssa varann nu”, och så kysser de varann och så är filmen förstörd och jag vill bara stänga av och gå och borsta tänderna istället.

och sen du: ”säg inte att hon har klänning på sig nu.” och självklart har hon – som haft jeans och tröja filmen igenom – klänning, för nu är hon ju MAMMA.

– – –

min hatreklam just nu: posten. den är bara såå hemsk. hur hjälplös får man vara, liksom? (nej, jag ser inte hur gullig och fin han är som tar hand om henne hela tiden. jag ser hur naiv och hjälplös hon är, hur stort hennes behov av hans beskydd är. asså allvarligt, hon klarar inte ens av att gå över en gata själv.)

– – –

…vill krypa ner under täcket med dig igen…

– – –

kl 14:37

”jag är på väg hem. vill du komma och möta mig?”
”ja, men… jag har jammisar på mig fortfarande…”

det finns helt klart fördelar med att jobba hemifrån…

är grymt osugen på översättningsuppdraget jag har just nu. what can i say, knarkande amerikanska machoidioter intresserar mig inte så mycket…

desto mer sugen på filmkväll med älsklingen; äntligen ett mord som du inte redan har sett.