”kaipaan sinua hirveästi”, har jag skrivit på ett brev som jag fick 1986. alltså: ”jag saknar dig fruktansvärt mycket.”

brevskrivaren var min morfar, blodsband eller inte, och det jag hade skrivit skrev jag strax efter att han hade gått bort.

jag var elva och visste redan då att känslor skulle gömmas undan i skrift.

Annonser

vilken fantastisk himmel över stockholm idag. hagel & sommarstorm.

har en sträckläsardag idag. inget jag planerat, men det funkar oerhört bra ihop med att min näsa totalfastnat i en bok.

och det späder på skrivlusten ännu mer. vid ett tillfälle var det som om beckie stod bakom min axel och hostade – inte för att hon behövde hosta, utan så där uppfordrande som man kan hosta när man tycker att det är dags för nån att göra nåt.

– – –

att bo i stockholm har gett mig nya fobier. eller kanske är det gamla fobier som tar sig nya uttryck, men ändå.

rulltrappor, till exempel. jag är inte rädd för själva åkandet, men för att bli knuffad i en sån där milslång variant och falla. jag ser de vassa trappkanterna och föreställer mig hur de borrar in sig i bakhuvudet på mig.

stockholm är inte nyttigt.

folksamlingsfobin frodas, om man säger så.

– – –

du låter låg, sa du, och ja, låg var precis vad jag var.

för jag blev besviken.
väldigt besviken, till och med.

men som vanlig känns det bättre när jag har pratat med dig, finaste.

– – –

bodil skriver:

”det är som med författare.
när jag hittar en författare som jag älskar visar det sig i stort sett alltid att den författarens älsklingsförfattare är samma som min.
vi är släkt.
kärlek sammanfaller, så är det.
blodsband.”

och det är så där klockrent som det är ibland när hon skriver eller säger saker.

– – –

när jag åkte rulltrappa i krämarhuset i örebro i januari åkte folk avslappnat och lite huller om buller, lite som de kände.

det rådde fullständig rulltrappsanarki.

där stod jag och i princip tryckte mig mot ena sidan och gjorde mig liten och förbipasserbar, medan kompisarna åkte två på en trapp (!), baklänges (!) och – den värsta synden av alla – på FEL sida.

det sistnämnda är i princip ett brott mot mänskligheten i stockholm; det är så förbjudet att jag kan bli lite stressad när jag ser att andra gör det – trots att det inte är nån hetsmupp som vill förbi.

man kan lätt bli lite galen i stockholm.

verklighetsanknytningen försvinner.
sakta men säkert.

för vilken verklighet är det man lever i när man inte har tid att vänta i två minuter på nästa tunnelbanetåg? när man blir så irriterad att man nästan kreverar när nån står i vägen i rulltrappan så att man inte kan gå de sista tio trappstegen utan får vänta på att rullas fram?

ja, den ”verkligheten” är det många som lever i här.

och det är inte så att man blir lite irriterad i paritet med uttrycket ”attans”, utan det är vrede som väcks. vrede som man bär med sig och in i nästa situation. och nästa.

”om vi bor kvar här när vi blir pensionärer hoppar jag från västerbron”, sa du. jag kommer att hålla dig i handen, baby.

– – –

ibland är lycka nåt så enkelt som att se regndroppar på sitt fönster.

fick ett fint mess från comhem igår om att de bedömde att problemet med den ryckiga tevebilden inte kvarstod. eftersom vi, som faktiskt tittar på teven, gör en bedömning av annan art ringde jag upp dem igen.

””testa med en annan tv”, sa han.

som om det var den enklaste saken i världen.

kanske är vi efterblivna på tevefronten, men vi har ingen teve i sovrummet eller i köket eller på toa eller var fan folk har sina teveapparater. men kanske kan älsklingens mamma ta med sig sin teve från mörbylånga nästa vecka? det känns ungefär lika aktuellt som att ringa på hos grannen som vi inte känner och be att få låna deras teve.

jag tappade en gnutta tålamod och avbröt honom.

”asså, dosan i väggen sitter ju löst, och rör man teven en millimeter så fryser bilden helt. antagligen är det glappt nånstans.”

tekniker på g.

”har ni funderat på att skaffa digital-tv?” undrade han sen. (läs: ”jag tar och försöker sälja in lite mer teve till den här tjejen som inte ens får in de futtiga fem kanaler hon har.”)
”ja, det har vi, men ni har inget litet paket kvar. vi är inte intresserade av 60 kanaler.”
”men vi har ju medium 8 favoriter…”
”ja, men det är dyrt.”

– – –

både du och jag blev lite upprörda igår när vi pratade om sociala medier och om att man ska synas och höras överallt.

skitsamma om man har nåt att säga, bara man säger nåt. typ.

rent bullshit, säger jag. alla andra gör ju samma sak. det betyder att alla bara pratar dynga i munnen på varann, och ingen varken syns eller hörs. och de få gångerna nån faktiskt säger nåt vettigt eller tänkvärt är det ingen som hör.

”jag jobbar på att bli argare”, säger bodil, och som vanligt sitter jag här och tänker att jag älskar henne. jag orkar sällan med att läsa hennes blogg, men fan vad bra hon är.

en annan favorit har fått mig att falla till föga och skaffa ett twitter-konto. det är ungefär som när jag skaffade facebook för att det fanns en softis-grupp med kollegor där. twitter känns både innehållslöst och meningslöst, men nu har jag alltså trillat dit ändå. anledningen stavas jeanette winterson.

– – –

…och ungefär tre minuter efter att ha skaffat twitter-kontot har jag redan tagit bort hälften av dem jag lade till i följelistan för att jag kände mig översvämmad av skit. ‘nuff said.

får man ha twitter bara för att följa jeanette winterson?

– – –

att det är en upplevelse att läsa visste jag redan. men det här var lite häftigt.

hört i nackareservatet:

”men asså… kolla vad mycket hus det är därborta. var är vi egentligen?”
”??”
[vecklar upp kartan]
”vi borde ju vara typ…här.”
”fast…det är ju vatten där. och hus.”
”jag fattar inte…”
”varför blir det alltid så här när vi är ute?”

efter nästan 17 000 steg och fyra timmar hittade vi hem igen. och som tur var gick hemvägen förbi pizzerian.

det suger att jobba med undertexter när man har monsterhedejk. speciellt när man är som jag och tackar ja till mer jobb hela tiden.

– – –

en underskrift på ett papper. det är allt som står mellan mig och min anställning nu.

och papperet ligger här, framför mig. så om två veckor är jag anställd på heltid igen. känns toppenbra.

– – –

”du får inte göra några ändringar, även om det är fel” rimmar ganska illa med ”du har missat två stavfel”.