såg en medelålders kvinna på perrongen vid hammarbyhöjden och tänkte: ”den där stilen, den gillar jag verkligen på kvinnor.”

sen insåg jag att det är precis så du ser ut.

lyssnade på en intressant radiodokumentär om en begravnings- entreprenör som ställdes inför nya utmaningar när aids-epidemin tog fart på 80-talet. plötsligt fick han många fler kunder som själva planerade sina begravningar och de gjorde det på ett nytt sätt. de ville ha nya färger på kistorna, de ville ligga nakna i en kista full med vita blommor och så vidare.

han mindes särskilt en som hade planerat en storslagen begravning och då hade han tänkt att det var så synd att mannen själv inte skulle få vara med om den. lösningen? ”ja, jädrar, vi kör ett genrep.”

fantastiskt.

”i friska lungor blir luften svart på röntgenbilder. i roars fall blev luften vit och formad som fjärilsvingar. han dör i lunginflammation i september 1984.”

fjärilsvingar som dödsbud, liksom.

– – –

förlåt, men är det konst att avrätta får i giljotiner?

13642 steg i tyresta med fint sällskap gjorde gott för själen.

på promenad med fotografer.

nån kilometer in på slingan kände jag hur jag började andas annorlunda. hur man slappnar av och tar in tystnaden. eller, rättare sagt, tyst är det ju inte ute i skogen, men där ute slipper man det där trafiksuset som är så svår att undkomma i stockholm.

det händer ofta att jag reflekterar över hur lyckligt lottad jag är. så också igår.
jag uppskattar verkligen att jag har så fina människor i mitt liv.

slocknade rätt bra på soffan efter maten, precis som vi förutspådde där vi gick bland små, snälla regndroppar som var så annorlunda från fredagens pisksnärtar i fejset att man kan undra hur båda kan lystra till samma namn.

– – –

det du sa på busshållplatsen.
jag tänker också så ibland.
och det är klart att man blir rädd.
mer än lite.

– – –

asså ekonomi måste vara det tråkigaste som finns. fattar inte hur jag överlevde 10 poäng nationalekonomi när jag läste samhällskunskap. en halv termin, liksom. med efterföljande tenta. jeez. jag kommer bara ihåg tillgång/efterfrågan-kurvorna som föreläsaren ritade upp på tavlan och som vi lydigt kopierade i våra anteckningsblock.

förut har jag försökt läsa på själv innan jag ber om hjälp, men eftersom jag aldrig lyckas ta till mig informationen försökte jag inte ens den här gången, utan traskade iväg till skattekontoret för att fråga hur jag skulle göra för att fylla i min deklaration. behövde knappt ens köa eftersom jag tog tuben till söder istället för att gå till city-kontoret.

har också försökt läsa på om sparande, men fan… det är helt hopplöst. det är lite frustrerande; jag är ju ändå van vid att läsa mig till information efter alla år på universitetet. men aktiefonder och räntor och skit – jag hajar det bara inte. plus att det är så fruktansvärt tråkigt, alltså helt olidligt tråkigt.

look at the stars
look how they shine for you
and everything you do

har massor att blogga om, men ingen tid. det här med heltidsarbete har helt klart sina nackdelar vad gäller egen tid, även om lönebeskedet är en fröjd för ögat (det räcker nog att säga att jag har mer netto nu än vad jag hade brutto förut).

så återigen: ge mig sex timmars arbetsdag NUUU.

– – –

och jag har övergett stackars alan hollinghurst ännu en gång. det är verkligen inte hans fel, men jag är trött hela tiden och har egentligen bara tid att läsa de där 15-20 minuterna på tuben. (sen, när jag ska pendla till västerås, ska jag väcka liv i bokslukaren i mig på allvar.)

den här gången har alan fått kliva undan för sofi oksanen. jag började i ”stalins kossor” förrförra sommaren, men kom aldrig så långt av nån anledning. troligtvis det där med sinnesstämning och kommunikation. men nu var jag fast från mening ett. jävligt fast. helvete, vad bra den är.

– – –

mifforadio:

”jag stänger av mobilen nu, så messa om det är nåt.”

vet inte om det var av trötthet, men jag skrattade rätt länge.

– – –

måste tillbaka till nationalmuseet och kolla på den där målningen igen. den från 1600-talet (om jag inte minns fel) som återspeglade dagens könsroller skrämmande mitt i prick, en bekräftelse på hur lite som har förändrats. har försökt googla efter den, men inte haft nån lycka med mig.

– – –

…och jag vill sitta kvar här och bara skriva och skriva och skriva…

först är gitarren skarp, den skär i öronen. men sen.

daybreak. här är det. dansa mej.

och musiken finns i hennes händer och din hand är intensiv i min, det pulserar i dina fingrar, och ”min favorit” säger hon och så menar hon min favorit och vilset snubblar alla fram.

tajt, nära och this is not me in deep denial.

”den”, säger du.

och när hon går av scenen tänker jag: ”mm, det var bra.”
inte överväldigad på något vis, men nöjd.

och det gränsar till elakt att sluta med en sån låt.
jag hade varit nöjd om de bara hade spelat den och sen gått hem.

there will be no happy ending
tonight there will be no pretending

ibland när jag plockar upp en bok (i det här fallet ”the swimming-pool library” av alan hollinghurst) och börjar om i den smälter jag liksom bara in i den, trots att jag tyckte att den var svår att komma in i första gången jag försökte. nu tänkte jag typ: ”varför tyckte jag att den här var svår?”

jag leker med tanken att det har med sinnesstämning att göra, med kommunikation och kontakt. jag gillar det. det är i och för sig inte så förvånande för då är vi inne på reader-response-teori, som för mig är den mest spännande kritiska litteraturteorin. den som fokar på varför jag älskar det skrivna ordet så mycket. favvofrågan ”varför”, liksom, mer svårflirtad än så är jag inte.

”här ligger jag och blöder”, som jag tog till mig nästan rakt av (och det där ”nästan” är det försvinnande få texter som slipper undan, så fritt översatt betyder ”nästan rakt av” att jag gillade den väldigt mycket), och ”det finns annan frukt än apelsiner” gjorde min läslust hanterbar, så när jag slog upp ”the swimming-pool library” på första sidan igen läste jag lugnare.

med läsro istället för läslust.
och det är det rätta tempot för hans ord, nåt annat går inte.
för alla böcker är inte till för att slukas.