monsterinlägg var det, ja.

– – –

som vanligt går jag runt och är förbannad på att jag måste lägga all min tid/ork/energi till att bara överleva istället för att ha nån form av balans mellan överlevandet och livsbejakandet. har inte ens orkat blogga. det var ju bloggandet som skulle vara det där enkla vardagsskrivandet som inte ställer så stora krav på en, på både gott och ont. alibiskrivande, som jag har kallat det nån gång.

så om man inte ens alibiskriver – vad har man kvar då?

nu har jag i och för sig börjat så smått igen. både med alibiskrivandet och det andra skrivandet. men uppehållet var ändå läskigt.

– – –

har matat mig själv med andras ord istället.

egentligen läser jag jeanette wintersons ”why be happy when you could be normal?”, men eftersom jag råkade se en del av den fullständigt vidriga filmen ”idiocracy” plockade jag i ren irritation upp sara arrhenius ”en riktig kvinna” också. (och eftersom jag typ aldrig har tålamod att läsa en bok i taget varvar jag med ”igelkottens elegans” av muriel barbery, samtidigt som ”torka aldrig tårar” fick mig att snegla längtansfullt på ”en komikers uppväxt”-trilogin.)

men åter till filmen. jag tappade hakan så mycket att jag genomled reklampauser (och då snackar vi om reklam som verkar ha tagit monsterkliv bakåt. bland det värsta jag sett är mannen som freakar för att frun handlar skor, och en restaurangskylt i centrala stockholm som lockade med ”kaffe, pizza och långa blondiner”. precis, det är så man spyr.) och såg färdigt filmen, fast den var brutalt dålig och trots att jag med jämna mellanrum tröttnar helt på TV & film eftersom allting hela tiden måste handla om män. det är 3-7 män i huvudrollerna, och så en alibikvinna i nån biroll för att männen ska slippa böga sig, typ. (du som tvivlar på sanningshalten i påståendet kan själv göra bechdel-testet på de filmer du ser. Filmen ska alltså uppfylla minimum-kriteriet att två namngivna kvinnor pratar med varann om nåt annat än män. det känns löjligt tills man ser resultatet.)

”idiocracy” är en fin liten framtidsskildring där människorna har blivit superkorkade. det ska föreställa en komedi, men det var lätt att hålla sig för skratt. människa var i princip lika med man, och de få kvinnor som syntes till var horor (återigen: bara inkluderade för att männen skulle slippa böga sig).

varför är det så svårt att gå ifrån könsrollerna och genusuppdelningen? till och med när man skapar en helt ny värld med helt nya varelser i en helt ny tid väljer man att bygga upp skiten efter de könsrollsmönster som vi lever efter. varför? tar fantasin slut? varför inte skapa en könlös värld, eller åtminstone en könlös varelse? eller är det nåt som är otänkbart?

sara arrhenius bok borde vara obligatorisk läsning i skolan.
i ämnet ”källkritik”.

tankarna är everywhere när jag läser. otyglade. jag hinner bli förbannad på den kvarten som det tar på tunnelbanan till och från jobbet. ändå är det egentligen inget nytt. jag vet ju redan att det ser ut så som hon beskriver det.

det är en asläskig tid vi lever i.

”vi ska aldrig glömma andra världskrigets koncentrationsläger”, brukar det heta. ändå börjar vi göra skillnad på människor igen.

och det bara köps rakt av.

”jo, men så är det ju. jag föredrog ju en docka när jag var liten, och brorsan har alltid varit bättre på matte än jag. inte för att jag nånsin har studerat nånting eller forskat på området, men det låter ju rätt bra att jag slipper tänka över mina val eller ta ansvar för att jag beter mig som en skit.”

som en jävla snuttefilt.

eller ännu värre:

”jag HAR forskat och studerat, och hävdar ändå att det är så här, för det känns så mycket mer lätthanterligt om allting har en fin biologisk förklaring.”

sara arrhenius skriver väldigt sansat om just detta, om hur kulturer och teorier formar varann, och hur forskningsresultat som bekräftar rådande omständigheter får mer uppmärksamhet än såna som motsäger dem.

ta det här med matte, till exempel. för nåt år sen gjordes det en studie där man testade mattekunskaperna hos tjejer och killar. en grupp fick göra provet efter att först ha fått höra att tjejer har svårare för matte än killar. och mycket riktigt fick tjejerna sämre resultat än killarna. i den andra gruppen berättade man inför provet att det var en myt att killar var bättre på matte. i den gruppens resultat var könsskillnaderna borta.

kulturen formar teorier som förklarar kulturen, och formar otvetydiga sanningar genom att utesluta sånt som inte passar in.

att se skillnad, och att göra och förstärka skillnad, är i grunden ett uttryck för en underliggande homofobi. annars vore det inte så viktigt.

”det är nästan så att man kan tro att de svenska feministernas mål, är att vi ska få en egen anders behring breivik. kom inte till mig och gråt när alla era år av provokationer och hets, bokstavligen exploderar i ansiktet på er.”

så kan man skriva i sverige idag. jag har ingen lust att varken länka till skribenten eller sidan, men det går säkert att googla fram det. eller så kan man läsa maria svelands artikel i senaste numret av ”ottar”. det kan man faktiskt göra helt oavsett, för den var väldigt läsvärd. det kommer hennes nya bok också att vara, den om hatet mot feminister.

– – –

om jag inte var arg nog så blev jag det i morse när jag kollade på reprisen av ”uppdrag granskning”. det handlade om mörkläggningen kring sfinkterrupturer.

”det skulle kännas som ett övergrepp”, sa en barnmorska om en enkel undersökning med tumme och pekfinger. detta i jämförelse med att i princip få sitt liv förstört. återigen: sverige, 2012.

– – –

nåt som inte gör mig arg är ”igelkottens elegans”.
den triggar igång en annan sorts skrivlust.
skrivlust som inte är frustrationsbaserad.
men det hamnar ju oftast inte här.

– – –

inte mer varje dag, protesterade du och tänkte tillbaka på dagen som gått.

men jo, mer varje dag.

– – –

kuula, mis vaikusesse jäi
kuula, neid lihtsaid hetki vaid
sa kuula, ka südamel on hääl

siin vikerkaare all

Annonser

hud

asså, allvarligt.

om det nu finns långt framskriden forskning på att skapa spermier av hudvävnad – vilket det tydligen gör – varför i hela friden måste den enbart vara inriktad på att hjälpa infertila män?

varför måste alla hela jävla tiden låsa sig vid heteronormen?

det heter att vi har kommit långt. men samtidigt har vi kommit ingenstans.

har världens längsta blogginlägg som väntar på publicering. vi får väl se när det kan tänkas bli…

har vissa funderingar på att skaffa mig en blogg till, eller inte en blogg, egentligen, utan nåt som kan funka som en blogg för mig men utan att jag delar med mig av den till andra.

kanske skulle jag inte skriva i en sån blogg heller för tillfället. det känns som om skrivandet ligger och lurar i bakhuvudet, som om det förbereder sig själv för stordåd. och som vanligt skriver jag inte ett ord då, utan bara matar. med ord. just nu med muriel barbery och jeanette winterson.

– – –

när samma winterson berättade att hon skulle hålla i en universitetskurs i kreativt skrivande formligen brände det till i mig av svartsjuka. förstå vilken grej.

– – –

det var mysigt att rymma lite till ett blått pensionat på nåt så töntigt som kärleksudden i helgen.

de hade taggat sig själva som gayvänliga, men det var nog mest bara en tagg.

tror inte att ett heteropar som så uppenbart kom tillsammans skulle ha fått frågan om de skulle bo i rummet tillsammans.

men bortsett från det var det toppen.

tänker typ: ”boy, am i glad that i got out.”

det må vara elakt eller inte, men det är vad jag tänker.