kuddar i all ära, men de är inte du.

Annonser

har skrivit inte mindre än TVÅ fan-mail i helgen, och insåg nu att jag inte gjort nåt liknande sen jag skrev till jonna när jag var åtta. (du som är svensk har säkert inte en susning om vem jonna är, men sök på ”minttu sekä ville” på youtube så får du se. jag skyller på att jag var åtta.)

och visst ja, ett fan-brev till har jag skrivit: till vår fantastiskt inspirerande litteraturföreläsare på engelskan, danuta fjellestad. året var 1996, och hon var så bra att jag övervägde att byta göteborg mot uppsala. tar fortfarande fram hennes böcker ibland och blir alldeles lycklig.

om man ska utröna en trend i detta, så ser man att jag ganska snart övergav jonna-typen för brudar med brains…

torka aldrig tårar utan handskar är ett viktigt verk. det var oerhört betydelsefullt att svt filmatiserade serien och det är jättebra med all uppmärksamhet kring hiv/aids och manlig homosexualitet.

däremot är torka aldrig tårar inget litterärt mästerverk. själv blev jag besviken på att jonas verkar ha tappat i sitt språkbruk. förhoppningsvis är det för att upplevelsen – fortfarande – hindrar honom från att ha tillräcklig distans till det som hände för att kunna skriva om det. det är väldigt svårt att skriva om nåt som berör en så starkt, men det hindrar inte att det är ett viktigt verk. därför blundade jag medvetet för bristerna i kvalitet och tog till mig berättelsen.

jag gillar jonas och ser många likheter i hans och mitt sätt att skriva. en komikers uppväxt-trilogin är otroligt bra, liksom berättelsen om fru björk och min personliga favorit vill gå hem.

ändå kan jag utan större besvär köpa sara edenheims kritik, som så många samtidigt lyckats missförstå. senast (?) i raden är björn wiman, här.

och vad skrev då sara edenheim i sin hemska debattartikel, som så brutalt slaktade vårt kära folkhemshomos fantastiska epos?

jo:

– hon konstaterar att gardell självklart har rätt att skriva sin trilogi och beskriva sin upplevelse.
– hon konstaterar att ”homosexuella” i den efterföljande diskussionen är synonymt med bögar och att man stämplas som homofob om man kritiserar gardells berättelse
– hon konstaterar att berättelsen mottagits/framställts som den enda historien om hiv/aids, som nån sorts sanning med stort s. och det är skillnad på ”så här var det” och ”så här var det för mig”. (själva boken tycker jag betonar just ”så här var det för mig”, men för- och efterspelet har – även från jonas egen del – ganska entydigt proklamerat att ”så här var det”.)
– hon konstaterar att vi kan ta till oss verket och ”frossa i de inskränkta och onda homofoberna” från förr, och därigenom klappa oss själva på huvudet för att vi är så mycket bättre nu – trots att vi så ihärdigt blundar för dagens aidsproblematik. då brydde sig ingen om att bögarna dog; nu bryr sig ingen om att svarta heterosexuella kvinnor dör.

inte någonstans i sin artikel hävdar hon att gardells berättelse borde ha handlat om hivsmittade svarta kvinnor i afrika. det är bara löjligt att påstå nåt sånt. för övrigt så råkar ”förlöjligande” vara en av berit ås klassiska härskartekniker. alltså sånt som man tar till när argumenten tryter.

vilken slump.

när edenheim skriver: ”lyfter gardell ett endaste finger?” hänvisar hon inte till gardells text, utan dels till att gardell bidrar till att sälja in ”torka aldrig tårar” som den enda berättelsen och dels till gardells uttalande om att flator ”inget gjorde” när bögarna dog.

jag blir uppriktigt ledsen när jag läser att jonas sagt nånting dylikt. jag var själv inte med på 80-talet när det begav sig, men när jag kom ut i slutet på 90-talet fanns det inte nån enda del av homorörelsen som var opåverkad av hiv/aids. när jag var ute i skolor och informerade om säkrare sex, så var det knappast för att jag som flata tillhörde en riskgrupp. samma sak när jag var med och delade ut kondomer på nattklubbar och festivaler.

så mycket som flator har engagerat sig i en fråga som egentligen knappt ens berör oss (på ett direkt sätt, menar jag, för självklart berör det oss när folk i vårt community blir sjuka och dör) är det fruktansvärt osmakligt att hävda nånting sånt.

jag hoppades in i det sista att han hade blivit felciterad, men när det finns inspelat är det svårt att klamra sig fast vid det.

attans då.

läsarkommentarerna till sara edenheims debattartikel i dn är många och två av de vanligaste är: ”typiskt feminister” och ”det hör inte hit”.

självklart är kritiken relevant.

jag vill hävda att sara edenheim är en av vår tids viktigaste tänkare. låt vara att det är stora ord. hon gjorde ett oerhört starkt intryck på mig på pride 2011. så mycket att jag, helt okarakteristiskt, gick fram till ulrika dahl efter en annan föreläsning och frågade vad tjejen på det förra seminariet hette.

om man håller med edenheim eller inte är fullständigt beside the point. om man lyssnar på henne och tar in det hon säger så hör man det. hon är nånting på spåren. det är ett steg framåt efter åratal av stillatrampande. bara det är fantastiskt.

hoppas att hon fortsätter att våga.

om man har läst anakronismen, vilket jag har gjort, alternativt hört sara edenheim berätta om vad hon tänker och tycker, vilket jag också har gjort, så förstår man nog bättre vad hon menar.

man kan också läsa hivbloggen, debatten på dn kultur, kommentarerna på jonas facebook-sida, en intervju med jonas i faktum eller trollhares blogg. och naturligtvis den första delen av ”torka aldrig tårar”. man kunde också gå och lyssna på pride när jonas i samspråk med anna-maria sörberg och rikard wolff mycket inlevelsefullt berättade om tiden då hiv/aids kom till sverige.

eller googla.

alltså om man som läsare vill ha lite mer på fötterna innan man kommenterar.

för vad finns det för poäng med att komma med en replik som ”gud, vad löjligt”? vad finns det för poäng med att ytterligare 97 personer skriver samma sak? nivån på läsarkommentarer rent generellt är så låg att man lätt förlorar sin tro på mänskligheten.

tänk om man nån gång istället kunde få diskutera sakfrågan.

det märks att kraven för att få godkänt i skolan och på universitetet har sjunkit. samtidigt – surprise! – ökar föraktet mot akademiker. (naturligtvis går dessa två företeelser hand i hand – varför skulle man hysa tilltro till en akademi som släpper igenom folk som knappt kan uttrycka sig begripligt?) och främst i skottlinjen står feminister, queerteoretiker och genusvetare.

ärligt talat skulle jag bli förvånad om fler än hälften som kommenterade edenheims artikel ens förstod var hon var ute efter. hennes teorier är allt annat än lättsmälta och därtill så komplicerade att de är svåra att ta till sig efter en enda, icke-analytisk genomläsning.

”måste allt vara så jävla pk (politiskt korrekt)” är en ständigt återkommande kommentar så fort nån problematiserar eller ifrågasätter varför allting ska kretsa kring den vita, västerländska, heterosexuella mannen. (detta problematiserande går även under namnen genusteori, queerteori, etnicitetsstudier, crip theory osv.)

det känns som om gardell är inne på samma spår. det här är bara ett i raden av trubbiga uttalanden, som fått berättigad kritik från olika håll:

”det är ju så löjligt! hela queer-grejen. det var ju jag. hela jag var ju queer. sen kommer några satans akademiker och snor begreppet och gör det till en teoretisk disciplin. grejen var att vi inte ville bli definierade och sen ägnar de hela sin karriär åt att bygga en identitet av det. ett antal brudar som slickat minimalt mycket fitta för att ha rätt att kalla sig flator! jag vill ju också ta bort själva ordet pride. jag tycker det ska heta homosexuella frigörelseveckan. punkt.” (ur intervjun i faktum)

jag kan förstå kritiken mot identitetsskapandet och till viss del även kritiken mot begreppet hbtq. risken finns att det blir en harmlös, avsexualiserande bokstavskombination som liksom snällifierar det som sticker folk i ögonen (vilket alltså är avvikande beteende i allmänhet). men begreppet ”homosexuell” har också sina problem. kritiken att ”hbtq” osynliggör bögar känns ganska futtig när begreppet ”homosexuell” osynliggör precis alla andra. läs gärna trollhares blogg om detta.

att inte kunna se det är bara dåligt.

du borde nog kliva ut ur dig själv en stund, jonas.

tydligen är förtroendet för sd opåverkat av sd-gate, som det kallas. alltså kan man med rätta anta att de som röstar på sd tycker att det är ett fullt acceptabelt, normalt och kanske till och med förväntat beteende som deras representanter visat upp.

för ett tiotal år sen, när homoadoptionsdebatten blossade som värst, ökade kd sin väljarandel till nästan tolv procent. nu när det förslaget trillade igenom systemet ändå, trots denna kraftansträngning, har partiet tappat mark och ligger på 3,5 %.

det skulle inte förvåna mig om det här till stora delar handlar om samma människor. det känns rätt logiskt om samma väljare som röstade på kd enbart för att de var emot prövningsrätten för samkönade par nu röstar på sd.

vi lever i en oerhört reaktionär tid.
kanske att det vore på tiden att vi insåg det.

”jag ska bara anteckna lite av det jag tänker, så bloggar jag nåt om det sen”, tänkte jag ambitiöst när jag kom hem efter jobbet.
1 400 röriga ord och tanketrådar senare ger jag upp för dagen.

men det kommer.

hade fel idag, och är väldigt glad för det. förtroendet var lågt, om man säger så, och minskar dessutom hela tiden. så det var trevligt att få plussa på lite istället.

det var en uppenbarelse lite som alanis morissettes, den där gången. (om du inte fattar vad jag menar, så är det nog lika bra.)

ja, eller hur. som fucking om.