så här mycket har jag nog aldrig saknat dig förut. tomheten når ett nytt djup.

men samtidigt nådde lyckan en ny nivå.

på torsdag när jag ligger och håller om dig innan vi ska sova kommer den lyckan att översättas till lugn.

bladet vi ska skriva på är inte blankt, men där står heller inget som behöver suddas ut. inget som vi inte kan ta med oss.

Annonser

*torsdagsfjärilar*

 

ett kapitel i det barnfria livet

slötittar igenom måndagsreklamen efter jobbet. funderar på mat, men har ingen lust. lägger mig i ett ångande bad istället. vattnet är så varmt att det känns som om tånaglarna ska lossna. läser om hur sumire och miu träffas på ett bröllop. drar upp proppen efter ett tag för att få plats att fylla på ännu varmare vatten.

sen: struntar i att laga mat. tar en macka istället. sätter mig vid datorn. lyssnar på ebba. bloggar.

tänker på konversationen jag hörde på tunnelbanan. ett ungt par diskuterade nåt som hade hänt, nåt som nån bekant hade gjort eller råkat ut för.

hon: ”han beskrev henne som en pryl eller nåt.”
han: ”ja, de flesta killar gör så. men hon uppskattade det ju.”

och jag tänker att de kan ha varann, de som inte vill förändra nåt. för ”det ska ju vara skillnad mellan tjejer och killar”, och ”buhu, jag blev objektifierad, fast nog kände jag mig lite bekräftad ändå”.

ha varann och lämna mig i fred.
lämna mig utanför.

den åsikten formade jag tidigt. det tog mycket längre tid för mig att formulera vilken sorts utanförskap jag upplevde än att formulera att jag ville nåt annat.

”jag tror inte att det spelar nån roll om den man lever med är kille eller tjej, bara det är rätt person”, sa jag när jag var 14. högt. bland ytligt bekanta klasskompisar. utan att blinka. som nåt fullständigt odramatiskt.

för det var så självklart.

eftersom utanförskapet så klart måste definieras (för man kan ju inte bara vara, hur skulle världen se ut då, liksom, om alla bara var som de ville utan några som helst gränser, huvaligen) så har jag gått omvägar i min självuppfattning. det är inte alltid så enkelt att inte vara, men det är det jag alltid återkommer till: inte tjej, inte kille, inte hetero, inte homo, inte svensk, inte finsk, inte mono, inte poly.

som en härlig, permanent trotsålder.

för skeden finns inte.

du bjöd mig på en minnestripp igår.

en liten sniff på din axel och så var det måndag morgon. en måndag på den tiden när klockan ringde astidigt för att du skulle med det tidiga tåget hem och höll min hand hårt hela vägen till centralen.

det är rätt länge sen nu, och om knappa tre veckor är det en helt annan sorts måndag.

söndag hos oss:

morgonmys. vakna tidigt utan klocka.

frukost i lugn o ro. en folktom skogspromenad i morgonsol.

komma hem nöjd. vila lite tillsammans.

äta. och sen: vill du mysa lite till…?

gotta ner oss under filten. jag somnade först, men du somnade också sen. vakna och inte ha bråttom till nånting, inte känna stress över nånting. bara vara nöjd. där & då.

läser nina bouraoui och vissa formuleringar äter sig fast i mig. hur enkla som helst, och ändå.

”vinden mojnar. havet mister vågorna. tystnaden intar platsen.”

han som sätter sig mittemot mig på tuben och pratar utan avbrott i sin telefon på energisk spanska får onda ögat.