september har varit en månad som på många sätt inte varit sig lik. eller, rättare sagt, det är nog jag som inte har varit mig lik. (när jag tänker efter så har nog september varit sig väldigt lik…)

av nån anledning har jag liksom fått en oplanerad paus från genuspolitik och nyheter och bloggläsande. och skrivande. trots att jag jobbat rätt mycket och ibland långa dagar tänkte jag förra veckan när älsklingen och jag var ute i skogen att ”det är alltså så här det känns att ha semester…” misstänker att den fullständiga utmattning jag kände i slutet på sommaren påverkar mig lite. (för normala människor innebär ju semester att man är ledig, inte att man gått ner till ca 50 % i arbetstid.)

hamnade i alla fall idag, en månad senare, på kajjans blogg (här) och – hör och häpna – debatten finns kvar och det stämmer fortfarande att inget gör mig så arg, så bottenlöst jävla skitförbannad, som genusfrågan. kajjans blogg var som en aspirin åt en narkoman. efter det hade jag plötsligt läst en massa av johan hilton och trollhares blogg som innehåller så otroligt mycket bra saker (här, tex, eller här) av bara farten.

och jag blir så fruktansvärt trött på folk, och samtidigt så innerligt glad över att vi numera bor ute på vischan där det kan gå dagar utan att jag ser en enda människa. (förutom m, så klart, men hon är undantagen.) så fort vi lämnar backgården får man stå ut med att folk tittar, glor, kommenterar osv. bara det ATT de reagerar är otroligt tröttsamt. jag känner stor sympati för ferdinand och hans: ”jag trivs bättre här…”

och tro nu för all del inte att de här reaktionerna beror på att vi bytt ut stockholm mot en liten håla som inte ens vägskyltarna är riktigt säkra på var den ligger. för det var så i stockholm också.

innan vi flyttade sa älsklingen att hon trodde att hon nog skulle bli mer social efter att vi flyttat. jag sa: ”jag kommer nog att bli mer asocial. jag ser fram emot att inte behöva åka nånstans, eller träffa nån, på flera dagar.”

ingen av oss hade nog fel.

förresten så är det helt ofattbart att jag haft den här bloggen så länge utan att ha en kategori som heter ”folk”.

Annonser

herregud, vad besviken jag blev på slutet i ”a darker place”. fantastiskt bra uppbyggd och omöjlig att lägga ifrån sig sista 70 sidorna (typ) och sen bara… ingenting.

det var så kallt och plötsligt och hårt att jag bläddrade vidare, lite lätt desperat, som om jag tänkte att nej, så kan det inte sluta, det måste finnas mer. men nej. taskigt, tycker jag. respektlöst.

jag var helt övertygad om att den splittrade, märkliga huvudpersonen skulle dö på slutet, men typ två meningar från slutet hittar vännen glen en svag puls. min besvikelse fick mig att inse att jag hade förlikat mig med att hon skulle dö och på nåt sätt tänkt att det ändå var bäst för alla inblandade. storyn var också uppbyggd så. ett kapitel slutar till och med med orden: ”she left the room and closed the door on the two children, blessedly unaware that there would be no more tomorrow.”

blev lite sur (lurendrejerier står inte högt i kurs här) och plockade raskt upp håkan lindquists ”om att samla frimärken”, som jag hörde honom läsa högt ur på pride. ”den är tunn och säkert snabbläst” var min motivering till bokvalet. alltså: den funkar som en rebound-bok, som kan få mig att komma över/glömma den andra. den talar inte riktigt till mig, men den funkar.

– – – – –

när du lägger armarna runt mig mitt i natten och viskar fina saker saktar mitt hjärta ner och orden fyller mig med lugn. då, innan dagen har vaknat, medan tankarna sover, är jag försvarslös.

du & jag ♥

klart att det kommer att bli en omställning, tänkte jag inför flytten från stockholm ut på landet på öland. jag har inget körkort och kommer att bli beroende av sambon och bussar som går apsällan för att ta mig nånstans, känner ingen förutom sambons släktingar osv.

känner inte ett uns av nåt sånt. snarare går jag och njuter när älsklingen åker till jobbet och jag får gå och pula på egen hand hela dagen, eller jobba när jag har jobb. eller de dagar när hon inte jobbar, när vi håller på och grejar tillsammans. this is the life.

skojade med älsklingen om att mitt sociala liv här nere består av att jehovas vittnen knackar på.

”du bjöd i alla fall inte in dem på fika.  då hade jag blivit lite rädd.”

– – – – –

har bara haft åtta helt jobbfria dagar, vilket är toppen. äntligen kan jag tacka ja till allt som erbjuds (eller, så gott som allt. var faktiskt tvungen att tacka nej till en film i fredags för att jag redan hade så mycket att göra). och det är underbart att kunna balansera upp det med fysiskt utejobb.

senaste halvåret har varit brutalt slitigt. först åtta timmars skrivbordsjobb (plus övertiden jag lagt ner) och sen hem för att fortsätta jobba vid datorn, de dagar jag hade översättningsjobb. långa, stillasittande timmar vid datorn för nån som tycker att en heltidstjänst vid datorn är för mycket. inte konstigt att det tog sig uttryck i sämre hälsa.

bättre nu. sju veckor and counting.
fast det återstår fortfarande en hel del.

erkänt trögtänkt som jag är funderar jag fortfarande lite på frågan jag fick igår.

”tror du kanske på evolutionen?” (alltså som ett alternativ till den gud jag precis sagt att jag inte tror på.)

ja, det gör jag, svarade jag motvilligt. motviljan kom inte så mycket av att jag inte tror på evolutionsteorin som av att frågeställaren jämställde min tro på evolutionen med sin tro på en allsmäktig gud, vilket kändes jäkligt obehagligt. jag är helt för att alla får tro på vad de vill, men ge fan i att blanda in mig i det.

som jag sa till älsklingen igår borde jag kanske ha svarat:

”menar du att gud bara hade dålig fantasi?”

– – – – –

”gud ska ingripa på den yttersta dagen”, menade missionär nr 1.
”det tror jag inte”, svarade jag.
”det respekterar jag”, sa missionär nr 2, medan nr 1 fyllde i: ”det tar ju olika lång tid för olika människor att komma till insikt.”

ungefär då kände jag mig färdigklappad på huvudet (även om de trots det var ganska trevliga – hur det gick till vet jag inte) och avslutade besöket.

förmiddag: jobba ute. kroppen jobbar, skallen vilar.
eftermiddag: jobba inne. kroppen vilar, skallen jobbar.

balans.
äntligen.

– – – – –

talar förstånd med en skalbagge, som nyss blivit vräkt från sitt hem på ett hårdhänt, icke-förhandlingsbart sätt.

”förlåt. men det finns en hel gräsmatta här intill som du kan flytta till. och en massa rabatter. eller gårdsplanen, om du föredrar sten.”

men jag pratar inte för mig själv än i alla fall.

åh, surdegsgrunden är jättefin! *happy dance*

är det illa om man glömmer bort att mata fiskarna, men inte att mata surdegen…?

börjar så smått landa på backgården och dagarna smälter in i varann. när var det vi var ute i skogen? igår eller i förrgår? *tänka, tänka*

och sen: jag vet inte…

dagarna går så fort, säger du.
men vi har ju hunnit massor idag, protesterar jag.
ja, men jag vill göra mer…

skönt att kunna glömma bort vad det är för veckodag och att det kvittar om det är fredag eller måndag. jobbade lördag, söndag och måndag, och det spelar liksom ingen roll. det är bara dagar, som alla andra.

pengar är en oro, men av nån anledning biter inte pengaoro på mig på samma sätt som oron över den förlorade egentiden och kreativiteten. pengaoro stannar vid just en oro, medan det andra ger mig magsår. därav det här valet att prioritera annorlunda.

– – – – –

idag ska jag mata min surdegsgrund för första gången och jag känner mig ungefär lika uppspelt som en femåring med en hundvalp…