läser delphine de vigan och försöker undvika att gråta på tåget.

Annonser

ord

jag gillar tangentbord. jag gillar att inte behöva penna och papper, och att händerna kan skriva och att blicken kan fokusera på texten som dyker upp på skärmen. det kan verka så där filmiskt romantiskt att krypa upp i en fåtölj med en filt och ett block i högsta hugg, men fem minuter senare inser man att man sitter obekvämt och får kramp i handen. tangentbord is da shit.

mina händer knappar på ett tangentbord så gott som dagligen, ofta flera timmar om dagen i och med mitt jobb, men suget att skriva egna ord har lyst med sin frånvaro. det börjar så smått smyga sig tillbaka. tror att det åtminstone delvis beror på att jag lämnar tangentbordet oftare nu, tack vare de dagliga promenaderna med vovven. promenader var nyckeln till mitt dagliga skrivande förut. jag vet ju det egentligen.

jag har varit ovanligt o-stressad över att jag inte skrivit nåt. snarare har jag varit stressad över att jag inte har varit stressad (för man måste ju stressa över nåt). å andra sidan har jag haft mycket annat att fundera på, och det funkar lite som en bromskloss för mig när jag ska skriva, i alla fall om jag inte är beredd att skriva om det jag funderar på. och det är jag inte. inte än. och inte här.

– – – – –

om en vecka ska jag åka och hälsa på mina föräldrar. ser fram emot det ungefär lika mycket som ett besök hos tandläkaren. vi är så inte gjorda för varann.

har funderat på olika sätt att ta upp det, men varje version slutar med status quo. så det är nog där det slutar.

– – – – –

tog en riktig långrunda med vovven idag och nånstans där ute bland stenmurar och gnistrande frostiga åkrar tänkte jag att vi bor så här nu. så jävla härligt. ”tänk att vi bor här nu”, skulle jag messa älsklingen, men hann inte innan mobilen dog.

då har jag ändå varit nån som trivts i stan, som trivts i lägenhet och som inte kunnat tänka sig att flytta mitt ut i ingenstans. och nu när vi bor här är jag som fisken i vattnet. jag önskar till och med bort den lilla civilisation vi har runt oss, som vägen och den enda grannen.

fast man kan lura sig själv här ute. för att man slipper så mycket. för att man inte utsätts för de jobbiga situationerna och för att man får vara i fred.

så jag jobbar på att inte göra det.