råkade på det för mig nya uttrycket ”veteen piirretty viiva”, som betyder ”ett streck ritat i vatten”. det är ett uttryck som beskriver att det inte går att avgöra vad som är vad i fråga om nånting. det är helt fantastiskt vackert. jag är kär.

– – – – –

fortfarande irriterad över messet jag fick igår. att det är det du väljer att skriva.

treåringen i mig vill ge igen med ett långt, superpersonligt meddelande som är omöjligt att blunda för, men jag är ju inte tre, utan 40.

men faktum kvarstår: jag mår bättre om du låter bli att höra av dig överhuvudtaget än om du messar sånt. den stora frågan är väl vart vi tar vägen med den vetskapen.

Annonser

det paradoxala med ord är att de man inte säger ibland betyder så mycket mer än de man faktiskt uttalar.

och ibland avslöjar orden man uttalar hur lite man har att säga.

remember, whatever
it seems like forever ago

– – – – –

tänker tillbaka till för fem år sen när x och jag bröt upp, och mina föräldrar (som vanligt) höll sig undan. märker att det sitter som en tagg i mig fortfarande. att prata om det vore säkert ett gångbart alternativ om vi var en familj som pratade med varann, men hur gör man när man inte är det?