är inne på tredje boken av wennstam och gillar den rätt mycket. stör mig på några småsaker (mest på en sån banal sak som att hon så ofta upprepar karaktärernas för- och efternamn, alltså att hon skriver ”shirin sundin” om och om igen, istället för att nöja sig med ”shirin”), men inte så mycket att det förtar nöjet.

några stora saker stör jag mig också på, fast då har det mer med karaktärerna och deras tankar/handlingar att göra, och då blir det en annan sak för det kan finnas en poäng i att låta en karaktär göra tvivelaktiga saker. det kan till och med ha en viktig del i att göra läsaren engagerad (till exempel när man får läsaren att tänka: ”men gå inte in där, för helvete! är du helt från vettet?”).

nåt som jag både gillar och ogillar är verklighetsförankringen i boken, alltså att hon blandar in verkliga personer och fall i berättelsen. på ett sätt så förstärker det trovärdighetskänslan och får boken att kännas sann, men paradoxalt nog så stör det trovärdigheten just för att man rycks ur romanen och påminns om att ”det där, till skillnad från det här jag läser nu, har hänt på riktigt”. intressant.

för övrigt så hatar jag plusgrader. faktiskt så mycket att jag tänker att jag – om jag var tvungen att välja – hellre skulle bo där det alltid är minusgrader än nånstans där det alltid är plusgrader.

i vinter har vi åtminstone haft snö i två veckor och minusgrader i tre. det är mer än de två senaste vintrarna tillsammans. men jag väntar fortfarande på det utlovade ölandsfåket. för 5-6 år sen var folk så insnöade att man körde ut mat i bandvagnar. if only, liksom.

Annonser

…den där krypande känslan när det är tre avsnitt kvar av säsongen och allt bara eskalerar och man vet att det kommer att urarta fullständigt…

”tänkte du på språket i boken?”

vilken svindlande fråga. jag vet inte ens hur man läser nåt utan att.

tidningen Skriva frågade för ett tag sen på fejan om det var språket eller handlingen som var viktigast i en berättelse. för mig är svaret så självklart att jag förbluffades över mängden människor som lika självklart svarade ”handlingen”.

typ: ”om bara handlingen är bra kan det rädda upp ett kasst språk.”

för mig är det precis tvärtom. om bara språket är bra kan det rädda upp vilken skithandling som helst.

läser just nu marjaneh bakhtiaris ”kan du säga schibbolet?” och stör mig galet mycket på hur texten är uppbyggd. som tur är finns den som e-ljudbok på bibblan, och uppläsaren gör ett kanonjobb, vilket gör upplevelsen helt annorlunda. spännande.