okoncentrerad.

trodde att det skulle underlätta om jag fick nåt att översätta, men nu när jag har det inser jag att det var naivt. däremot ska det bli väldigt skönt att sticka ut med leia en timme eller två. och jag kan ju alltid jobba sen när jag ändå inte kan sova ikväll…

Annonser

läser debatten på feministiskt perspektiv för att få igång skallen med nånting annat. vad som helst skulle duga, men sara edenheim duger så klart med råge.

jag får samma lyckliga kär-känsla som jag fick på pride för fyra år sen (eller när det nu var). fånigt, men sant.

och kommentaren från johanna sjöstedt – vrålgilla.

”om debattörer läste på, kunde vi kanske få till en feministisk diskussion grundad i kunskap och teoretiska ställningstaganden, istället för att som nu, ofta ta sin början i träsket av det senmoderna samhällets besatthet av identitet, vilket leder till affekterade anklagelser av alla de slag. då skulle vi också kunna nå fram till ett samtal om olika feministiska förståelser av vari befrielse består – och hur vi ska nå dit.”

och jag bara:

”ja.”

lugn. och lättad.
det är just det. det är precis det som är åt helvete.

– – – – –

men:

jag fyller i tomrum i smir som om det var igår jag skrev på den. undan går det.

jag skriver oforcerat, utan att tänka. med en självklarhet. och det är då jag skriver som bäst. när jag vet vad jag vill skriva innan jag sätter mig för att göra det. när tänkandet och skrivandet är två separata faser. uppenbarligen har jag tänkt färdigt för den här gången. förhoppningsvis behöver jag inte tänka lika länge nästa gång.

det känns som om jag sakta men säkert är på väg att hitta tillbaka till nånting som jag behövt lägga åt sidan ett tag. och det roligaste är att texten håller. den håller fan fortfarande.

– – – – –

tackar för första gången nej till mer korrjobb med den mycket ärliga motiveringen att jag inte pallar med mina kollegors bristfälliga arbete, fast proffsigare formulerat. och fast det är helt rätt har jag nu ont i magen av ångest och katastroftankar.

70-timmarsveckan är över. om man inte räknar med helgens jobb, vill säga. men jag är så lättad över att korrjobbet from hell är avklarat att jag nog inte gör det.

– – – – –

jobbar med egen text i word för första gången på länge och trycker ctrl + i tre gånger innan jag fattar varför det dyker upp en dialogruta om hyperlänkar istället för att texten jag markerat kursiveras. *yrkesskadad*

– – – – –

har gjort två bra saker idag.

tre nu när jag sitter och skriver.

oskyldiga frågor, vrålskyldiga svar.

och tomheten när man har läst ut en bok som var precis så fantastisk som det påstås på omslaget.

*l-ä-n-g-t-a-r*

försöker med ”ön” igen. jag citerar:

”hon blinkar till, den hon ser där mellan saltfläckarna är inte ful, men medelålders, några grå slingor har fallit ur gummibandet och andra svettiga silverstrån klibbar längs pannan, runt ögonen är rynkorna många, vissa möter dem som går upp från munnen, de ser ut som parenteser, antalet tunnat streck över läppen tilltar, som om hon hade rökt eller snörpt läpparna kring något annat idiotiskt, och hon upptäcker nya bruna fläckar längs med haklinjen, än så länge har hakan inte försvunnit in i halsen men det har med hållning att göra, tänker hon, det skulle aldrig falla henne in att dra in hakan.”

det är EN mening.

och jag tänker: varför? i vilket syfte skriver man ihop allt sådär? det är typ 7-8 meningar i en, och det är fan omöjligt att läsa på nåt vettigt sätt.

jag tar mig ingenstans när jag försöker läsa boken innan jag ska sova, så jag tog till pannkaksknepet. alltså läste medan jag stekte pannkakor. alltså lite i taget, medan pannkakorna gräddades. det gick lite bättre, så nu har jag i alla fall kommit till sidan 30…

– – – – –

steg ett. steget.

framåt. bortåt.

och lättnaden.