så här kan det låta hos oss ibland:

”jag ska jobba lite till, bara.”
”hur länge då?”
”jag vet inte. jag har inte börjat med filen än, så jag måste känna lite på den för att veta hur svår den är.”
”men vad tror du?”
”ja, alltså, det är en adam sandler-film, så jag tror inte att nivån är jättehög.”

Annonser

läser kommentarerna till alanis morissettes text om övervikt och ätstörningar (en mycket läsvärd text som finns här) och ångrar mig lika fort. hur kan man få för sig att kommentera en artikel om nåns komplicerade förhållande till mat och vikt med ”you look beautiful”? när hon dessutom skrivit i texten att hon fått flest komplimanger för sitt utseende när hon mått skitdåligt? *idioter*

kommer ihåg när jag rasade i vikt efter uppbrottet från s. för att jag hade sån ångest att jag knappt fick i mig nånting alls på två veckor. och då kom komplimangerna över de förlorade kilona. trots att många visste om anledningen. helt sjukt.

– – – – –

ska få besök av föräldrar och lillebrors familj i helgen. de senare saknar jag ibland, och vi har ju en faktisk relation till skillnad från den icke-relation jag har till mina föräldrar. men: jag är trött och ser mest fram emot att få hit min moppe.

och hur säger man till nån att man mår bättre utan dem?

eller så är det egentligen inte heller. jag skulle vilja ha mina föräldrar i mitt liv, men på riktigt. jag fixar inte alibi-relationer. för mig är en relation som består av två månaders tystnad och ett mess med ”glad midsommar. här regnar det” helt meningslös. ärligt talat är det bara knäckande. speciellt när jag försökt att få till nåt annat, nåt mer, men utan att få nånting tillbaka.

det paradoxala med ord är att de man inte säger ibland betyder så mycket mer än de man faktiskt uttalar.

och ibland avslöjar orden man uttalar hur lite man har att säga.

remember, whatever
it seems like forever ago

– – – – –

tänker tillbaka till för fem år sen när x och jag bröt upp, och mina föräldrar (som vanligt) höll sig undan. märker att det sitter som en tagg i mig fortfarande. att prata om det vore säkert ett gångbart alternativ om vi var en familj som pratade med varann, men hur gör man när man inte är det?

70-timmarsveckan är över. om man inte räknar med helgens jobb, vill säga. men jag är så lättad över att korrjobbet from hell är avklarat att jag nog inte gör det.

– – – – –

jobbar med egen text i word för första gången på länge och trycker ctrl + i tre gånger innan jag fattar varför det dyker upp en dialogruta om hyperlänkar istället för att texten jag markerat kursiveras. *yrkesskadad*

– – – – –

har gjort två bra saker idag.

tre nu när jag sitter och skriver.

och hjärtat smälter lite när du skriver ”vi” fast det bara är du.
du som förut sa ”jag” även när det var ”vi”. ♥

när man vågar och liksom vinner över sig själv – den känslan.