så här kan det låta hos oss ibland:

”jag ska jobba lite till, bara.”
”hur länge då?”
”jag vet inte. jag har inte börjat med filen än, så jag måste känna lite på den för att veta hur svår den är.”
”men vad tror du?”
”ja, alltså, det är en adam sandler-film, så jag tror inte att nivån är jättehög.”

Annonser

…filmer om amerikanska snutar som gör what the fuck de vill för det har de minsann rätt till för deras partner blev dödad och skurken är ett jävla as (som påminner rätt mycket om snuten förutom att snuten har en polisbricka) och shit the same om en massa oskyldiga råkar illa ut bara snuten får sätta dit eller helst döda skurken och bli hjälte (!) på slutet… *himla med ögonen*

jisses, en del filmer…

den jag jobbar med nu måste vara resultatet av nåns haschpsykos. det slår till och med den moralpredikande kristna filmen jag jobbade med för några år sen. i uselhet, alltså.

beskrev en film som ”lite udda, men väldigt charmig” idag.

kom på mig själv och ändrade raskt till ”lite udda, och väldigt charmig”.

det är de små sakerna som gör det.

ja, eller hur. som fucking om.

monsterinlägg var det, ja.

– – –

som vanligt går jag runt och är förbannad på att jag måste lägga all min tid/ork/energi till att bara överleva istället för att ha nån form av balans mellan överlevandet och livsbejakandet. har inte ens orkat blogga. det var ju bloggandet som skulle vara det där enkla vardagsskrivandet som inte ställer så stora krav på en, på både gott och ont. alibiskrivande, som jag har kallat det nån gång.

så om man inte ens alibiskriver – vad har man kvar då?

nu har jag i och för sig börjat så smått igen. både med alibiskrivandet och det andra skrivandet. men uppehållet var ändå läskigt.

– – –

har matat mig själv med andras ord istället.

egentligen läser jag jeanette wintersons ”why be happy when you could be normal?”, men eftersom jag råkade se en del av den fullständigt vidriga filmen ”idiocracy” plockade jag i ren irritation upp sara arrhenius ”en riktig kvinna” också. (och eftersom jag typ aldrig har tålamod att läsa en bok i taget varvar jag med ”igelkottens elegans” av muriel barbery, samtidigt som ”torka aldrig tårar” fick mig att snegla längtansfullt på ”en komikers uppväxt”-trilogin.)

men åter till filmen. jag tappade hakan så mycket att jag genomled reklampauser (och då snackar vi om reklam som verkar ha tagit monsterkliv bakåt. bland det värsta jag sett är mannen som freakar för att frun handlar skor, och en restaurangskylt i centrala stockholm som lockade med ”kaffe, pizza och långa blondiner”. precis, det är så man spyr.) och såg färdigt filmen, fast den var brutalt dålig och trots att jag med jämna mellanrum tröttnar helt på TV & film eftersom allting hela tiden måste handla om män. det är 3-7 män i huvudrollerna, och så en alibikvinna i nån biroll för att männen ska slippa böga sig, typ. (du som tvivlar på sanningshalten i påståendet kan själv göra bechdel-testet på de filmer du ser. Filmen ska alltså uppfylla minimum-kriteriet att två namngivna kvinnor pratar med varann om nåt annat än män. det känns löjligt tills man ser resultatet.)

”idiocracy” är en fin liten framtidsskildring där människorna har blivit superkorkade. det ska föreställa en komedi, men det var lätt att hålla sig för skratt. människa var i princip lika med man, och de få kvinnor som syntes till var horor (återigen: bara inkluderade för att männen skulle slippa böga sig).

varför är det så svårt att gå ifrån könsrollerna och genusuppdelningen? till och med när man skapar en helt ny värld med helt nya varelser i en helt ny tid väljer man att bygga upp skiten efter de könsrollsmönster som vi lever efter. varför? tar fantasin slut? varför inte skapa en könlös värld, eller åtminstone en könlös varelse? eller är det nåt som är otänkbart?

sara arrhenius bok borde vara obligatorisk läsning i skolan.
i ämnet ”källkritik”.

tankarna är everywhere när jag läser. otyglade. jag hinner bli förbannad på den kvarten som det tar på tunnelbanan till och från jobbet. ändå är det egentligen inget nytt. jag vet ju redan att det ser ut så som hon beskriver det.

det är en asläskig tid vi lever i.

”vi ska aldrig glömma andra världskrigets koncentrationsläger”, brukar det heta. ändå börjar vi göra skillnad på människor igen.

och det bara köps rakt av.

”jo, men så är det ju. jag föredrog ju en docka när jag var liten, och brorsan har alltid varit bättre på matte än jag. inte för att jag nånsin har studerat nånting eller forskat på området, men det låter ju rätt bra att jag slipper tänka över mina val eller ta ansvar för att jag beter mig som en skit.”

som en jävla snuttefilt.

eller ännu värre:

”jag HAR forskat och studerat, och hävdar ändå att det är så här, för det känns så mycket mer lätthanterligt om allting har en fin biologisk förklaring.”

sara arrhenius skriver väldigt sansat om just detta, om hur kulturer och teorier formar varann, och hur forskningsresultat som bekräftar rådande omständigheter får mer uppmärksamhet än såna som motsäger dem.

ta det här med matte, till exempel. för nåt år sen gjordes det en studie där man testade mattekunskaperna hos tjejer och killar. en grupp fick göra provet efter att först ha fått höra att tjejer har svårare för matte än killar. och mycket riktigt fick tjejerna sämre resultat än killarna. i den andra gruppen berättade man inför provet att det var en myt att killar var bättre på matte. i den gruppens resultat var könsskillnaderna borta.

kulturen formar teorier som förklarar kulturen, och formar otvetydiga sanningar genom att utesluta sånt som inte passar in.

att se skillnad, och att göra och förstärka skillnad, är i grunden ett uttryck för en underliggande homofobi. annars vore det inte så viktigt.

”det är nästan så att man kan tro att de svenska feministernas mål, är att vi ska få en egen anders behring breivik. kom inte till mig och gråt när alla era år av provokationer och hets, bokstavligen exploderar i ansiktet på er.”

så kan man skriva i sverige idag. jag har ingen lust att varken länka till skribenten eller sidan, men det går säkert att googla fram det. eller så kan man läsa maria svelands artikel i senaste numret av ”ottar”. det kan man faktiskt göra helt oavsett, för den var väldigt läsvärd. det kommer hennes nya bok också att vara, den om hatet mot feminister.

– – –

om jag inte var arg nog så blev jag det i morse när jag kollade på reprisen av ”uppdrag granskning”. det handlade om mörkläggningen kring sfinkterrupturer.

”det skulle kännas som ett övergrepp”, sa en barnmorska om en enkel undersökning med tumme och pekfinger. detta i jämförelse med att i princip få sitt liv förstört. återigen: sverige, 2012.

– – –

nåt som inte gör mig arg är ”igelkottens elegans”.
den triggar igång en annan sorts skrivlust.
skrivlust som inte är frustrationsbaserad.
men det hamnar ju oftast inte här.

– – –

inte mer varje dag, protesterade du och tänkte tillbaka på dagen som gått.

men jo, mer varje dag.

– – –

kuula, mis vaikusesse jäi
kuula, neid lihtsaid hetki vaid
sa kuula, ka südamel on hääl

siin vikerkaare all

hade en lätt överförfriskad man ett par rader nedanför mig på stadion förra veckan. han satt och härjade precis hela matchen och publiken runt honom – mest unga killar, så som det ofta är när man går på fotboll – reagerade med roat ”beavis och butthead”-skratt. ”hö-hö-hö”, liksom. mannen vräkte ur sig de mest vidriga saker, och ändå: ”hö-hö-hö.”

”det här ska jag blogga om”, tänkte jag, men med 14 timmars arbetsdagar blir det inte så mycket till bloggande. och nu har jag ingen lust längre.

– – –

tvättnötter.

varför har jag inte hört talas om det förut? *skitnyfiken*

– – –

såg svt:s dokumentär ”ingen riktig våldtäkt” och chockas över siffran en av tio.  och hela tiden mynnar allas resonemang ut i att det som händer alltid är på tjejens ansvar (en väldigt klumpig formulering som dels är väldigt hetero och dels är i singular, som om det fanns nån über-tjej som kunde representera alla tjejer – men det får gå den här gången):

”hon skulle inte ha följt med honom.”
”hon skulle inte ha druckit så mycket.”
”hon skulle inte ha varit klädd så.”
”hon kysste honom ju.”

fy fan.

några av (yrkes-)människorna i programmet var väldigt medvetna om sitt ordval, och använde konsekvent ”hon eller han” osv. befriande att se. ”hen” är i antågande, jag känner det på mig.

två av tonårstjejerna var väldigt övertygade om att om de hamnade i en sån situation så skulle de säga ifrån och gå därifrån. och man bara hoppas att de aldrig hamnar där.

överläkaren på våldtäktsmottagningen på sös:

”de allra flesta reagerar på det sätt som vi kallar ‘skräckslagen’ eller ‘frozen fright’, dvs man reagerar inte alls utan blir helt passiv. man skriker inte och man rör sig inte, vilket många tycker är väldigt konstigt.”

hur kan man, undrar jag. om man är den som våldtar, hur kan man fortsätta när nån har sagt nej eller uppenbarligen inte är med på noterna? klart att det blir tydligare om den andra skriker och kämpar emot, men varför räcker det inte att den andra ligger där och spelar död? borde inte det vara avtändande nog? jag fattar inte. asså, det heter ju att överfallsvåldtäktsmannen får en kick av kampen, att det är maktkänslan som är grejen. de här situationerna, då? det är nästan så att jag hoppas att det är maktkänslan då också, för vad fan är det annars?

– – – 

en av tio gymnasietjejer har haft sex mot sin vilja. och i hälften av fallen är förövaren en jämnårig person. så hur många gymnasieelever har våldtagit nån eller utnyttjat nån sexuellt?

ibland är jag väldigt glad över att jag inte har barn. väldigt, väldigt glad.

– – –

för några år sen läste jag i en stor undersökning om flators sexvanor att överlägsen etta på listan över sånt man helst gjorde var att tillfredsställa sin partner. apropå vad det är man tänder på.

det händer också ibland att jag är jävligt glad över att vara flata. (nej, jag ”är” inte flata men jag orkar inte förklara det varje gång.)

– – –

det känns som om ”annat” håller på att bli ett tredje kön. typ som ”queer” har blivit en identitet fast det skulle vara en icke-identitet. tvekade för första gången när jag kryssade i ”annat” när jag skulle välja kön i ett formulär. (för vad man har mellan benen är ju så fruktansvärt viktigt att det måste finnas med på varenda formulär i hela världen. typ.)

jag vill inte vara ett kön. alls.

– – –

jobbar med hitchcock-filmen ”torn curtain” och i början av den är det en man och en kvinna som myser under ett täcke.

”sluta”, säger hon. ”det här ska vara en seriös fysikkongress.”
ti-hi-hi.

typ: får man spy, eller?

ti-hi-hi måste vara tjejernas motsvarighet till killarnas hö-hö-hö.
båda är fan lika vidriga.