läser kommentarerna till alanis morissettes text om övervikt och ätstörningar (en mycket läsvärd text som finns här) och ångrar mig lika fort. hur kan man få för sig att kommentera en artikel om nåns komplicerade förhållande till mat och vikt med ”you look beautiful”? när hon dessutom skrivit i texten att hon fått flest komplimanger för sitt utseende när hon mått skitdåligt? *idioter*

kommer ihåg när jag rasade i vikt efter uppbrottet från s. för att jag hade sån ångest att jag knappt fick i mig nånting alls på två veckor. och då kom komplimangerna över de förlorade kilona. trots att många visste om anledningen. helt sjukt.

– – – – –

ska få besök av föräldrar och lillebrors familj i helgen. de senare saknar jag ibland, och vi har ju en faktisk relation till skillnad från den icke-relation jag har till mina föräldrar. men: jag är trött och ser mest fram emot att få hit min moppe.

och hur säger man till nån att man mår bättre utan dem?

eller så är det egentligen inte heller. jag skulle vilja ha mina föräldrar i mitt liv, men på riktigt. jag fixar inte alibi-relationer. för mig är en relation som består av två månaders tystnad och ett mess med ”glad midsommar. här regnar det” helt meningslös. ärligt talat är det bara knäckande. speciellt när jag försökt att få till nåt annat, nåt mer, men utan att få nånting tillbaka.

Annonser

läser debatten på feministiskt perspektiv för att få igång skallen med nånting annat. vad som helst skulle duga, men sara edenheim duger så klart med råge.

jag får samma lyckliga kär-känsla som jag fick på pride för fyra år sen (eller när det nu var). fånigt, men sant.

och kommentaren från johanna sjöstedt – vrålgilla.

”om debattörer läste på, kunde vi kanske få till en feministisk diskussion grundad i kunskap och teoretiska ställningstaganden, istället för att som nu, ofta ta sin början i träsket av det senmoderna samhällets besatthet av identitet, vilket leder till affekterade anklagelser av alla de slag. då skulle vi också kunna nå fram till ett samtal om olika feministiska förståelser av vari befrielse består – och hur vi ska nå dit.”

och jag bara:

”ja.”

alltså, killar som kommenterar tjejers profilbilder på fejan med ”du är en MILF”… tror de att det är en komplimang eller? hur kan man få för sig att kommentera nåns bild med att ”dig skulle jag vilja knulla med”? så jävla vidrigt…

en jobbrelaterad sökning i ett helt annat ämne ledde mig in på mats dagerlinds krönika om varför det är fel att låta äldreboenden diskriminera heterosexulla (sic). och det här med att man aldrig upphör att förvånas över folk stämmer visst fortfarande.

”det är vi socialkonservativa som ständigt attackeras och demoniseras för vårt försiktighetsprincipiella barnperspektiv och vår mer traditionella inställning till kön och sexualitet av ett vänsterliberalt åsiktsetablissemang där överskridandet av gränser, nedrivandet av normer och avskaffandet av traditioner närmast blivit ett självändamål. att föra in nonsensord som “hen” i det svenska språket, implementera politiserat genustvång på förskolor, propagera för ett påhittat tredje kön och lyfta fram personer som hellre vill vara katt än människa är exempel på sådant som applåderas medan att stå upp för trygghet och tradition med folkhem och kärnfamilj bespottas.”

jag vill inte länka till källan av den enkla anledningen att jag inte vill besudla min blogg med den, men googla om du känner för det.

men okej, jag erkänner: ord som ”socialkonservatism” – precis som ”gemensam värdegrund” – får mig att vilja gröpa ur mina inälvor och slita loss mitt hår. däremot håller stora delar av sverige med dig, mats, och lägger sin röst på sd och liknande partier för att skydda den hotade ”vanliga” vita, svenska mannen. nästan tio procent skulle rösta på sd om det var val nu. feministiskt initiativ, som väl är det parti som närmast anses ”attackera och demonisera” de socialkonservativa, återfinns bland ”övriga” som sammanlagt får drygt en (1) procent av rösterna (sifo). så bara lägg ner offermentaliteten. det är  socialkonservativa vindar som blåser nu, såväl i sverige som i europa.

minnet är kort, som det heter.

måste vi ännu ett årtionde in på 2000-talet diskutera om det är rimligt att en minoritetsgrupp, som blivit (och fortfarande blir, märk väl, även i vår närmiljö) hyfsat hårt åtgången inom rymden för det som kallas nutidshistoria, behöver eller kräver ett eget utrymme där man kan andas ut, slappna av och hämta kraft? mats, du som är vit, man, medelålders och troligtvis utan funktionsnedsättning – har du nån gång ägnat en enda tanke åt det privilegium du åtnjuter i så gott som alla rum du kliver in i? jag gissar på ”nej”. du tänker säkert aldrig på att du är bättre skyddad om du krockar med din bil, att du talar samma språk hemma och på jobbet, eller att den intressanta föreläsningen du ska gå på hålls på andra våningen i en lokal som saknar hiss. eller att du kan gå och hålla din partner i hand offentligt utan att mötas av blickar och/eller glåpord.

så lägg ner.

att enbart slå runt på argumenten och hävda att ett seniorboende för hbt-folk diskriminerar heterosexuella är så… fruktansvärt banalt. har du funderat nåt på dikotomin majoritet-minoritet? eller på normer? en plats som inte definieras som något särskilt är per definition heterosexuell/ heteronormativ (och, om man vill bygga ut det mer: vitnormativ, mansnormativ, funktionsnormativ och så vidare). därför mer eller mindre måste man gå in och på förhand definiera en plats som tex en hbt-plats för att kunna få utrymme för nåt annat.

anledningen till att det inte skapas några äldreboenden för heterosexuella är för att de redan finns. de nekar inte hbt-personer, men hur öppna är de? hur öppna kan de vara?

september har varit en månad som på många sätt inte varit sig lik. eller, rättare sagt, det är nog jag som inte har varit mig lik. (när jag tänker efter så har nog september varit sig väldigt lik…)

av nån anledning har jag liksom fått en oplanerad paus från genuspolitik och nyheter och bloggläsande. och skrivande. trots att jag jobbat rätt mycket och ibland långa dagar tänkte jag förra veckan när älsklingen och jag var ute i skogen att ”det är alltså så här det känns att ha semester…” misstänker att den fullständiga utmattning jag kände i slutet på sommaren påverkar mig lite. (för normala människor innebär ju semester att man är ledig, inte att man gått ner till ca 50 % i arbetstid.)

hamnade i alla fall idag, en månad senare, på kajjans blogg (här) och – hör och häpna – debatten finns kvar och det stämmer fortfarande att inget gör mig så arg, så bottenlöst jävla skitförbannad, som genusfrågan. kajjans blogg var som en aspirin åt en narkoman. efter det hade jag plötsligt läst en massa av johan hilton och trollhares blogg som innehåller så otroligt mycket bra saker (här, tex, eller här) av bara farten.

och jag blir så fruktansvärt trött på folk, och samtidigt så innerligt glad över att vi numera bor ute på vischan där det kan gå dagar utan att jag ser en enda människa. (förutom m, så klart, men hon är undantagen.) så fort vi lämnar backgården får man stå ut med att folk tittar, glor, kommenterar osv. bara det ATT de reagerar är otroligt tröttsamt. jag känner stor sympati för ferdinand och hans: ”jag trivs bättre här…”

och tro nu för all del inte att de här reaktionerna beror på att vi bytt ut stockholm mot en liten håla som inte ens vägskyltarna är riktigt säkra på var den ligger. för det var så i stockholm också.

innan vi flyttade sa älsklingen att hon trodde att hon nog skulle bli mer social efter att vi flyttat. jag sa: ”jag kommer nog att bli mer asocial. jag ser fram emot att inte behöva åka nånstans, eller träffa nån, på flera dagar.”

ingen av oss hade nog fel.

förresten så är det helt ofattbart att jag haft den här bloggen så länge utan att ha en kategori som heter ”folk”.