…and i need just a little more silence
i need just a little more time…

– – – – –

oj, vad jag vill ha tee työta ja rakasta (arbeta och älska) av tuula karjalainen.

och oj, vad jag inte vill ha nån jävla granne.

– – – – –

jobbar sjukt mycket just nu, med en serie som jag har riktigt svårt för. tycker så illa om den att jag tackade ja till en film igår fast jag egentligen har tillräckligt att göra redan, bara för att få bryta av med nåt annat.

– – – – –

viaplay gör gott åt min fotbollsabstinens. plötsligt har jag tvärkoll när gooners spelar. och så har jag börjat säga sådär igen, som jag gjorde förut. typ: ”ja, okej, vi kan ta det på lördag, men jag vill vara hemma klockan fyra. helst halv fyra.”

som om fotboll var det viktigaste i världen. härligt. ♥

– – – – –

apropå sherlock och mitt tidigare blogginlägg så måste jag göra ett tillägg:

jag tycker fortfarande asmycket om serien, MEN… nu när jag såg a scandal in belgravia igen insåg jag att jag måste ha varit grymt fokuserad på min stickning (den du fick, B, den krävde en del koncentration) när jag såg den första gången, för den här gången satt jag mest och störde mig på allting. det är det avsnittet som jag tycker allra minst om. jag skulle faktiskt helst radera det från dvd:n och och mitt minne. så kan det gå när man tittar på tv utan att sticka. det gör man tydligen inte ostraffat.

lite otippat är jag superförtjust i den fullständigt vidriga jim moriarty. bästa skurken E-V-E-R?

– – – – –

logitech K750 – lite kärlek är det…

det är snart ett halvår sen jag gick på min tjänstledighet för att satsa på livet på öland, och nu har jag tagit steget och sagt upp mig. fimpat den fasta anställningen för en frilansinkomst utan garantier. och det känns helt rätt.

under de fem år som jag jobbat med översättningen har jag oftast haft (minst) ett annat jobb vid sidan av. de jobben har alltid varit just ”vid sidan av”. extraknäck fast på heltid, liksom. paradoxalt nog möjliggjorde de översättandet genom att de gav mig en stabil inkomst, samtidigt som de gjorde mig upptagen med annat stora delar av veckorna.

när jag var på anställningsintervju på sos fick jag frågan: vad skulle du göra om vi inte godkände din bisyssla? ”då skulle jag få tänka efter”, sa jag diplomatiskt, ”men jag tror inte att jag är beredd att släppa det.”

det var inte helt sant. jag ”trodde” inte, utan visste att jag inte skulle släppa översättandet. jag tror att det framgick.

jag fick jobbet ändå. eller ”för att”. det vet man inte. och jäklar, vad glad jag blev då. men det här – att äntligen få chansen att vara översättare på heltid – slår det med hästlängder.

jag trivs snorbra med att få sitta hemma i min ensamhet och grotta ner mig i ord. fundera på nyanser och formuleringar och googla på märkliga slanguttryck. eller fastna på superenkla ordvitsar som är fullständigt omöjliga att göra nåt vettigt av på svenska. bolla ordval med älsklingen. låter det här bra? heter det så här? och den vanliga: du som är svensk, skulle du säga så här? och så några timmar senare, helt ur det blå, dyker det perfekta ordet upp i skallen.

numera har jag en egen, ständigt växande ordlista för skitenkla ord som samtidigt kan vara assvåra att översätta. ”i feel bad”, till exempel, kan vara knepigt, främst av utrymmesskäl. ofta är det just utrymmet som sätter krokben för en. men det är också det som gör det så utmanande.

fatta att jag jobbar med ORD. det finns inte en chans i helvetet att jag släpper det.

– – – – –

l-ä-n-g-t-a-r  fm 2014.

har i alla fall laddat hem demon nu.

längtar fotboll överhuvudtaget. har nog inte sett en hel fotbollsmatch sen sveriges playoff-matcher mot portugal, och som vanligt när jag bänkar mig för att se en efterlängtad match med arsenal spelar de obegripligt dåligt. 0-4 efter 20 minuter. yay, liksom. ska mot bättre vetande göra ett nytt försök i kväll när de möter bu-laget.

– – – – –

tredje säsongen av sherlock har dragit i gång på svt. jag som har sett honom bli slaktad både här och där avstod medvetet från att titta när serien började. det jag sett av elementary, till exempel, är bara hemskt. jag har inte ens vågat läsa laurie r kings böcker om mary russell, fast jag läst annat av henne.

nu råkade jag i alla fall se a scandal in belgravia när svt repriserade de tidigare avsnitten inför starten av säsong 3 och då blev jag lite förtjust i serien. (som av en tillfällighet är a scandal in bohemia en av mina absoluta favoritberättelser när det gäller sherlock holmes.) det enda jag inte gillar i serien är hur de gestaltar sherlocks ”trains of thought”, med text på skärmen osv. det kan jag leva med. för det viktigaste finns med: sherlock får vara sådär odräglig och udda som bara han kan. är hyfsat sugen på att läsa om böckerna nu.

– – – – –

försöker klura på valpnamn, men det vill sig inte riktigt.

”inka”, kanske, efter inka grings. men det känns inte helt hundra.
”walle” och ”basten” har blivit ratade. tyvärr.
abby wambach är en klockren kandidat att döpa en hund efter, men gillar inte namnen riktigt.
”maldini”? mja, men jag föredrar tvåstavigt…

ska fnurla vidare.

sen kan det ju hända att det inte alls blir som man bestämt. jag hade bestämt att tikki skulle heta ”saku”, men det var solklart från dag ett att det skulle vara en tikki.

– – – – –

…lights will guide you home…

…ord heter du som slingrar dig undan…

– – – – –

och jag slickar mina sår med laurie r king. hon är definitivt ingen världsmästare på nåt sätt, men det känns inte som att hon gör några anspråk på att vara det heller. jag slipper i alla fall (ta i trä) huvudpersoner som bajsar på folks fönster (det var ungefär då jag inte orkade mer av ”ingenbarnsland”).

och lite tänker jag ändå att om laurie hade en riktigt bra samarbetspartner så skulle hon kunna vara en världsmästare.

– – – – –

har korrat hela tredje säsongen av ”game of thrones”. det var ett uppdrag jag först blev glad över eftersom serier är det jag gillar mest. den glädjen dog ganska fort när jag väl började titta. det diplomatiska sättet att uttrycka en åsikt om serien är att den inte talar till mig. så jag kan väl vara lite diplomatisk, då.

en annan serie som inte talade till mig var hbo:s ”hung”. gillade scenen i första avsnittet där de två tjejerna tog mod till sig och kysstes, varefter de vände sig till huvudpersonen med budskapet att han nu var överflödig och kunde gå. pluspoäng.

”gengångare”, däremot, det är en serie som talar till mig.
fast nu är det ju fotbolls-em.

– – – – –

och jag blir så trött på saker som dyker upp efter 20 år och spökar.
först blev jag ledsen, men nu är jag mest arg.

ont gör det, oavsett.

fördubblade antalet hushållsmedlemmar igår. skoj.

– – –

…och du är så rätt att det inte är klokt.
jag hittar sakta men säkert tillbaka till sånt som varit borttappat eller förstört. bygger upp istället för att riva ner.

och tittar förbluffande sällan i backspegeln. jag förvånas över det ibland, för det är väldigt olikt mig, eller åtmistone olikt den jag har varit förut. kanske är det så enkelt att man blickar bakåt när man inte är klar med det som hänt och framåt när man är det.

– – –

har kämpat med att läsa ”smitning” av dominique dyens, men igår på väg till jobbet tog tålamodet slut. verkligen tvärslut.

nånstans i närheten av medborgarplatsen bara himlade mina ögon liksom helt av sig själva och boken åkte raskt ner i ryggsäcken.

sen dess har jag inte öppnat den igen.

”är det författaren eller boken?” frågade du.
”jag gillar varken eller”, svarade jag diplomatiskt.

jag kräks på huvudpersonen och ogillar berättartekniken och de uppenbara bristerna i gestaltningen (om jag ska vara elak – vilket jag absolut ska – så förtjänar dyens samma kritik som jag fick – och förtjänade – för min kortis ”safe” 1997, alltså för 15 år sen. jag vill gärna tro att mitt skrivande har gått framåt en del sen dess).

längtar efter ”igelkottens elegans” som jag tvärfastnade i, men som jag tror att jag glömde kvar i tvättstugan. hittar den i alla fall ingenstans.

har också börjat i gardells nya, men misstänker att det inte är nåt man vill läsa på tunnelbanan. inte i längden.

– – –

att se ösk på råsunda var inte ens kul på förhand. det fanns ingen tro på poäng, bara en liten mini-förhoppning, typ ”om ösk får tre straffar och aik får några gubbar utvisade, så kanske…”

och så utspelade som de svartvita var, var det bara hemskt att se på. nivån av vilsenhet var brutal.

– – –

skrivande har det inte blivit mycket av på sistone, varken på bloggen eller annars. har visserligen bloggat en del som jag sen inte orkat lägga ut, men ändå. har försökt lägga det lilla krut jag har på smir, och har också lyckats pilla dit en pusselbit till.

kanske kan jag skriva färdigt den när jag blir pensionär.

om ca 30 år.

– – –

översatte kommentarer till simpsons och de pratade en del manus och så kallade ”spec scripts”, som jag också är lite sugen på att testa skriva. alltså att man skriver ett manus för en befintlig teveserie och skickar in, för att på så sätt få in en fot.

jag gillar manus. och jag gillar att skriva repliker som klarar sig utan en massa förklaringar mellan sig. plus att jag jobbar med undertexter, vilket ger mig inblick i hur manusen är uppbyggda.

återigen: när jag blir pensionär, kanske.

– – –

pride, förresten. det var väl ungefär som det brukar.

men sällskapet var oslagbart.

hade en lätt överförfriskad man ett par rader nedanför mig på stadion förra veckan. han satt och härjade precis hela matchen och publiken runt honom – mest unga killar, så som det ofta är när man går på fotboll – reagerade med roat ”beavis och butthead”-skratt. ”hö-hö-hö”, liksom. mannen vräkte ur sig de mest vidriga saker, och ändå: ”hö-hö-hö.”

”det här ska jag blogga om”, tänkte jag, men med 14 timmars arbetsdagar blir det inte så mycket till bloggande. och nu har jag ingen lust längre.

– – –

tvättnötter.

varför har jag inte hört talas om det förut? *skitnyfiken*

– – –

såg svt:s dokumentär ”ingen riktig våldtäkt” och chockas över siffran en av tio.  och hela tiden mynnar allas resonemang ut i att det som händer alltid är på tjejens ansvar (en väldigt klumpig formulering som dels är väldigt hetero och dels är i singular, som om det fanns nån über-tjej som kunde representera alla tjejer – men det får gå den här gången):

”hon skulle inte ha följt med honom.”
”hon skulle inte ha druckit så mycket.”
”hon skulle inte ha varit klädd så.”
”hon kysste honom ju.”

fy fan.

några av (yrkes-)människorna i programmet var väldigt medvetna om sitt ordval, och använde konsekvent ”hon eller han” osv. befriande att se. ”hen” är i antågande, jag känner det på mig.

två av tonårstjejerna var väldigt övertygade om att om de hamnade i en sån situation så skulle de säga ifrån och gå därifrån. och man bara hoppas att de aldrig hamnar där.

överläkaren på våldtäktsmottagningen på sös:

”de allra flesta reagerar på det sätt som vi kallar ‘skräckslagen’ eller ‘frozen fright’, dvs man reagerar inte alls utan blir helt passiv. man skriker inte och man rör sig inte, vilket många tycker är väldigt konstigt.”

hur kan man, undrar jag. om man är den som våldtar, hur kan man fortsätta när nån har sagt nej eller uppenbarligen inte är med på noterna? klart att det blir tydligare om den andra skriker och kämpar emot, men varför räcker det inte att den andra ligger där och spelar död? borde inte det vara avtändande nog? jag fattar inte. asså, det heter ju att överfallsvåldtäktsmannen får en kick av kampen, att det är maktkänslan som är grejen. de här situationerna, då? det är nästan så att jag hoppas att det är maktkänslan då också, för vad fan är det annars?

– – – 

en av tio gymnasietjejer har haft sex mot sin vilja. och i hälften av fallen är förövaren en jämnårig person. så hur många gymnasieelever har våldtagit nån eller utnyttjat nån sexuellt?

ibland är jag väldigt glad över att jag inte har barn. väldigt, väldigt glad.

– – –

för några år sen läste jag i en stor undersökning om flators sexvanor att överlägsen etta på listan över sånt man helst gjorde var att tillfredsställa sin partner. apropå vad det är man tänder på.

det händer också ibland att jag är jävligt glad över att vara flata. (nej, jag ”är” inte flata men jag orkar inte förklara det varje gång.)

– – –

det känns som om ”annat” håller på att bli ett tredje kön. typ som ”queer” har blivit en identitet fast det skulle vara en icke-identitet. tvekade för första gången när jag kryssade i ”annat” när jag skulle välja kön i ett formulär. (för vad man har mellan benen är ju så fruktansvärt viktigt att det måste finnas med på varenda formulär i hela världen. typ.)

jag vill inte vara ett kön. alls.

– – –

jobbar med hitchcock-filmen ”torn curtain” och i början av den är det en man och en kvinna som myser under ett täcke.

”sluta”, säger hon. ”det här ska vara en seriös fysikkongress.”
ti-hi-hi.

typ: får man spy, eller?

ti-hi-hi måste vara tjejernas motsvarighet till killarnas hö-hö-hö.
båda är fan lika vidriga.

imorgon bär flyttlasset av (tyvärr inte fullt lika subjektlöst i verkligheten som i skrift) och en sak är säker: jag kommer inte att sakna nakengrannen i alla fall.

vet inte hur många gånger nån av oss plötsligt utbristit: ”men vad i helvete! hon står ju där helt näck med tänt i taket!”

en gång stod hon och gjorde yoga-rörelser i fönstret. naken.

undra på att persiennerna jämt är nere, liksom.

– – –

jobbar med damages igen. säsong tre nu. skitkul. plus att chansen ökar att jag får jobba med säsong fyra sen också. *yay*

– – –

att man aldrig lär sig med ösk. alimi ser superspännande ut och vips så har man stora förhoppningar för säsongen. in the words of tasmin archer: the higher you climb, the further you fall…

– – –

och du håller så hårt och när längtan blir svår
så är jag din, din, din att ta med
att ta ut, att ta in i någonting nytt
och vi håller för hårt men den här drömmen är vår
och du är min, min, min att ta med
att ta ut på en jakt efter tiden som flytt

kommentatorn: och zlatan faller.
jag [upprörd]: nej, det gör han inte. zlatan lägger sig som en jävla gris.