Varje dag är inte en kamp.

Men varje dusch är en kamp.
Varje omklädning är en kamp.
Att passera en spegel är en kamp.
Att vara bland människor är en kamp.
Att vara i sig själv är en kamp.

Varje dag är inte en kamp,
men varje sekund är det.

Annonser

”please add gender”, står det när jag loggar in på den uppdaterade jobbplattformen. och ångesten hugger tag i mig; sätter sina klor i magen på mig. ser framför mig att jag måste mejla och bråka med nån, och att det ändå kommer att sluta med att jag tvingas välja, för så är det bara. och så finns det där. ”other.”

och lättnaden.

läser hervé guibert. äntligen.

”jag tycker inte om människor, nej jag tycker avgjort inte om dem, snarare tror jag att jag hatar dem, för det skulle förklara allt, detta envetna hat som  alltid har funnits, jag börjar med en ny bok för att ha någon att vara med, någon att tala med, äta och sova med, någon vid vars sida jag kan drömma mina drömmar och mardrömmar, den enda vän som håller i dagens läge.”

jag är så jävla trött på att inte ens kunna beställa ett par skor utan att behöva välja om jag är ”kvinna” eller ”man”.

det känns som en form av psykisk tortyr. ”vi ska tvinga dig att välja, men mellan pest och kolera.”

”det är för statistikens skull”, är en vanlig motivering för frågans existens.

om det var sant, skulle det finnas ett tomt fält så att man fick fylla i sin könsidentitet själv. för när jag väljer mellan ”kvinna” och ”man”, ljuger jag. så den jävla statistiken stämmer ändå inte.

 

funderar på självklara platser och periferier, och inser att beckie och jag har mer gemensamt än vad jag trodde.

…even when i numb myself…

– – – – –

och så det supersjälvklara: jag har aldrig fattat vad ”könsidentitet” är för nåt. förmodligen för att jag inte har nån.

asså det här med att börja i nya böcker… om man ska gå på första intrycket, så är det nog inget vidare tecken att man a) stör sig på mening nummer fem som innehåller ett ”de” som inte kan syfta på nåt annat än grisarna i mening ett, två, tre och fyra, men ändå gör det; b) stör sig på mening sju och åtta för att de består av knepiga satsradningar som försvårar läsningen och dödar tempot för att man måste läsa om (igen); och c) stör sig på att mening elva innehåller en felaktig verbböjning (”hängandes”).

då var det här ändå en bok jag plockade upp med känslan: ”åh, DEN vill jag läsa!”

men i och för sig borde jag nog ha vetat bättre, för jag tyckte inte om ”låta sig hända” heller.

ja, alltså, nu – nästan fyra månader senare – är den enkla och lättlästa boken av håkan lindquist äntligen utläst. eh, och ja… den gjorde så att säga inget bestående intryck.