nu när jag måste promma utan hund medan operationssåren läker, har jag tagit min tillflykt till ljudböcker. har betat av fyra deckare av kristina appelqvist, och blivit mer och mer frustrerad över den dalande kvaliteten. den första var tillräckligt okej för att motivera lyssning av den andra, men den tredje lyssnade jag mest på för att jag redan hade lånat den. och den fjärde är ännu sämre. själva deckarstoryn – en konstkupp och ett mord på en chefredaktör – håller, men det gör inte personteckningen, vilket får mig att irriterat sucka över idiotiska smådetaljer som förstör allting. är innerligt trött på karaktärerna nu, men desto mer skrivsugen själv. alltid nåt.

läser hervé guibert. äntligen.

”jag tycker inte om människor, nej jag tycker avgjort inte om dem, snarare tror jag att jag hatar dem, för det skulle förklara allt, detta envetna hat som  alltid har funnits, jag börjar med en ny bok för att ha någon att vara med, någon att tala med, äta och sova med, någon vid vars sida jag kan drömma mina drömmar och mardrömmar, den enda vän som håller i dagens läge.”

är inne på tredje boken av wennstam och gillar den rätt mycket. stör mig på några småsaker (mest på en sån banal sak som att hon så ofta upprepar karaktärernas för- och efternamn, alltså att hon skriver ”shirin sundin” om och om igen, istället för att nöja sig med ”shirin”), men inte så mycket att det förtar nöjet.

några stora saker stör jag mig också på, fast då har det mer med karaktärerna och deras tankar/handlingar att göra, och då blir det en annan sak för det kan finnas en poäng i att låta en karaktär göra tvivelaktiga saker. det kan till och med ha en viktig del i att göra läsaren engagerad (till exempel när man får läsaren att tänka: ”men gå inte in där, för helvete! är du helt från vettet?”).

nåt som jag både gillar och ogillar är verklighetsförankringen i boken, alltså att hon blandar in verkliga personer och fall i berättelsen. på ett sätt så förstärker det trovärdighetskänslan och får boken att kännas sann, men paradoxalt nog så stör det trovärdigheten just för att man rycks ur romanen och påminns om att ”det där, till skillnad från det här jag läser nu, har hänt på riktigt”. intressant.

för övrigt så hatar jag plusgrader. faktiskt så mycket att jag tänker att jag – om jag var tvungen att välja – hellre skulle bo där det alltid är minusgrader än nånstans där det alltid är plusgrader.

i vinter har vi åtminstone haft snö i två veckor och minusgrader i tre. det är mer än de två senaste vintrarna tillsammans. men jag väntar fortfarande på det utlovade ölandsfåket. för 5-6 år sen var folk så insnöade att man körde ut mat i bandvagnar. if only, liksom.

”tänkte du på språket i boken?”

vilken svindlande fråga. jag vet inte ens hur man läser nåt utan att.

tidningen Skriva frågade för ett tag sen på fejan om det var språket eller handlingen som var viktigast i en berättelse. för mig är svaret så självklart att jag förbluffades över mängden människor som lika självklart svarade ”handlingen”.

typ: ”om bara handlingen är bra kan det rädda upp ett kasst språk.”

för mig är det precis tvärtom. om bara språket är bra kan det rädda upp vilken skithandling som helst.

läser just nu marjaneh bakhtiaris ”kan du säga schibbolet?” och stör mig galet mycket på hur texten är uppbyggd. som tur är finns den som e-ljudbok på bibblan, och uppläsaren gör ett kanonjobb, vilket gör upplevelsen helt annorlunda. spännande.

oskyldiga frågor, vrålskyldiga svar.

och tomheten när man har läst ut en bok som var precis så fantastisk som det påstås på omslaget.

läser delphine de vigan och försöker undvika att gråta på tåget.

försöker med ”ön” igen. jag citerar:

”hon blinkar till, den hon ser där mellan saltfläckarna är inte ful, men medelålders, några grå slingor har fallit ur gummibandet och andra svettiga silverstrån klibbar längs pannan, runt ögonen är rynkorna många, vissa möter dem som går upp från munnen, de ser ut som parenteser, antalet tunnat streck över läppen tilltar, som om hon hade rökt eller snörpt läpparna kring något annat idiotiskt, och hon upptäcker nya bruna fläckar längs med haklinjen, än så länge har hakan inte försvunnit in i halsen men det har med hållning att göra, tänker hon, det skulle aldrig falla henne in att dra in hakan.”

det är EN mening.

och jag tänker: varför? i vilket syfte skriver man ihop allt sådär? det är typ 7-8 meningar i en, och det är fan omöjligt att läsa på nåt vettigt sätt.

jag tar mig ingenstans när jag försöker läsa boken innan jag ska sova, så jag tog till pannkaksknepet. alltså läste medan jag stekte pannkakor. alltså lite i taget, medan pannkakorna gräddades. det gick lite bättre, så nu har jag i alla fall kommit till sidan 30…

– – – – –

steg ett. steget.

framåt. bortåt.

och lättnaden.

asså det här med att börja i nya böcker… om man ska gå på första intrycket, så är det nog inget vidare tecken att man a) stör sig på mening nummer fem som innehåller ett ”de” som inte kan syfta på nåt annat än grisarna i mening ett, två, tre och fyra, men ändå gör det; b) stör sig på mening sju och åtta för att de består av knepiga satsradningar som försvårar läsningen och dödar tempot för att man måste läsa om (igen); och c) stör sig på att mening elva innehåller en felaktig verbböjning (”hängandes”).

då var det här ändå en bok jag plockade upp med känslan: ”åh, DEN vill jag läsa!”

men i och för sig borde jag nog ha vetat bättre, för jag tyckte inte om ”låta sig hända” heller.

…and i need just a little more silence
i need just a little more time…

– – – – –

oj, vad jag vill ha tee työta ja rakasta (arbeta och älska) av tuula karjalainen.

och oj, vad jag inte vill ha nån jävla granne.

– – – – –

jobbar sjukt mycket just nu, med en serie som jag har riktigt svårt för. tycker så illa om den att jag tackade ja till en film igår fast jag egentligen har tillräckligt att göra redan, bara för att få bryta av med nåt annat.

– – – – –

viaplay gör gott åt min fotbollsabstinens. plötsligt har jag tvärkoll när gooners spelar. och så har jag börjat säga sådär igen, som jag gjorde förut. typ: ”ja, okej, vi kan ta det på lördag, men jag vill vara hemma klockan fyra. helst halv fyra.”

som om fotboll var det viktigaste i världen. härligt. ♥

– – – – –

apropå sherlock och mitt tidigare blogginlägg så måste jag göra ett tillägg:

jag tycker fortfarande asmycket om serien, MEN… nu när jag såg a scandal in belgravia igen insåg jag att jag måste ha varit grymt fokuserad på min stickning (den du fick, B, den krävde en del koncentration) när jag såg den första gången, för den här gången satt jag mest och störde mig på allting. det är det avsnittet som jag tycker allra minst om. jag skulle faktiskt helst radera det från dvd:n och och mitt minne. så kan det gå när man tittar på tv utan att sticka. det gör man tydligen inte ostraffat.

lite otippat är jag superförtjust i den fullständigt vidriga jim moriarty. bästa skurken E-V-E-R?

– – – – –

logitech K750 – lite kärlek är det…

”missa inte den andra boken i serien”, står det på baksidan av bara ett barn av malin persson giolito. men jo, det tror jag nog att jag ska göra.