läser hervé guibert. äntligen.

”jag tycker inte om människor, nej jag tycker avgjort inte om dem, snarare tror jag att jag hatar dem, för det skulle förklara allt, detta envetna hat som  alltid har funnits, jag börjar med en ny bok för att ha någon att vara med, någon att tala med, äta och sova med, någon vid vars sida jag kan drömma mina drömmar och mardrömmar, den enda vän som håller i dagens läge.”

Annonser

är inne på tredje boken av wennstam och gillar den rätt mycket. stör mig på några småsaker (mest på en sån banal sak som att hon så ofta upprepar karaktärernas för- och efternamn, alltså att hon skriver ”shirin sundin” om och om igen, istället för att nöja sig med ”shirin”), men inte så mycket att det förtar nöjet.

några stora saker stör jag mig också på, fast då har det mer med karaktärerna och deras tankar/handlingar att göra, och då blir det en annan sak för det kan finnas en poäng i att låta en karaktär göra tvivelaktiga saker. det kan till och med ha en viktig del i att göra läsaren engagerad (till exempel när man får läsaren att tänka: ”men gå inte in där, för helvete! är du helt från vettet?”).

nåt som jag både gillar och ogillar är verklighetsförankringen i boken, alltså att hon blandar in verkliga personer och fall i berättelsen. på ett sätt så förstärker det trovärdighetskänslan och får boken att kännas sann, men paradoxalt nog så stör det trovärdigheten just för att man rycks ur romanen och påminns om att ”det där, till skillnad från det här jag läser nu, har hänt på riktigt”. intressant.

för övrigt så hatar jag plusgrader. faktiskt så mycket att jag tänker att jag – om jag var tvungen att välja – hellre skulle bo där det alltid är minusgrader än nånstans där det alltid är plusgrader.

i vinter har vi åtminstone haft snö i två veckor och minusgrader i tre. det är mer än de två senaste vintrarna tillsammans. men jag väntar fortfarande på det utlovade ölandsfåket. för 5-6 år sen var folk så insnöade att man körde ut mat i bandvagnar. if only, liksom.

”tänkte du på språket i boken?”

vilken svindlande fråga. jag vet inte ens hur man läser nåt utan att.

tidningen Skriva frågade för ett tag sen på fejan om det var språket eller handlingen som var viktigast i en berättelse. för mig är svaret så självklart att jag förbluffades över mängden människor som lika självklart svarade ”handlingen”.

typ: ”om bara handlingen är bra kan det rädda upp ett kasst språk.”

för mig är det precis tvärtom. om bara språket är bra kan det rädda upp vilken skithandling som helst.

läser just nu marjaneh bakhtiaris ”kan du säga schibbolet?” och stör mig galet mycket på hur texten är uppbyggd. som tur är finns den som e-ljudbok på bibblan, och uppläsaren gör ett kanonjobb, vilket gör upplevelsen helt annorlunda. spännande.

oskyldiga frågor, vrålskyldiga svar.

och tomheten när man har läst ut en bok som var precis så fantastisk som det påstås på omslaget.

läser delphine de vigan och försöker undvika att gråta på tåget.

försöker med ”ön” igen. jag citerar:

”hon blinkar till, den hon ser där mellan saltfläckarna är inte ful, men medelålders, några grå slingor har fallit ur gummibandet och andra svettiga silverstrån klibbar längs pannan, runt ögonen är rynkorna många, vissa möter dem som går upp från munnen, de ser ut som parenteser, antalet tunnat streck över läppen tilltar, som om hon hade rökt eller snörpt läpparna kring något annat idiotiskt, och hon upptäcker nya bruna fläckar längs med haklinjen, än så länge har hakan inte försvunnit in i halsen men det har med hållning att göra, tänker hon, det skulle aldrig falla henne in att dra in hakan.”

det är EN mening.

och jag tänker: varför? i vilket syfte skriver man ihop allt sådär? det är typ 7-8 meningar i en, och det är fan omöjligt att läsa på nåt vettigt sätt.

jag tar mig ingenstans när jag försöker läsa boken innan jag ska sova, så jag tog till pannkaksknepet. alltså läste medan jag stekte pannkakor. alltså lite i taget, medan pannkakorna gräddades. det gick lite bättre, så nu har jag i alla fall kommit till sidan 30…

– – – – –

steg ett. steget.

framåt. bortåt.

och lättnaden.

asså det här med att börja i nya böcker… om man ska gå på första intrycket, så är det nog inget vidare tecken att man a) stör sig på mening nummer fem som innehåller ett ”de” som inte kan syfta på nåt annat än grisarna i mening ett, två, tre och fyra, men ändå gör det; b) stör sig på mening sju och åtta för att de består av knepiga satsradningar som försvårar läsningen och dödar tempot för att man måste läsa om (igen); och c) stör sig på att mening elva innehåller en felaktig verbböjning (”hängandes”).

då var det här ändå en bok jag plockade upp med känslan: ”åh, DEN vill jag läsa!”

men i och för sig borde jag nog ha vetat bättre, för jag tyckte inte om ”låta sig hända” heller.