jag är så jävla trött på att inte ens kunna beställa ett par skor utan att behöva välja om jag är ”kvinna” eller ”man”.

det känns som en form av psykisk tortyr. ”vi ska tvinga dig att välja, men mellan pest och kolera.”

”det är för statistikens skull”, är en vanlig motivering för frågans existens.

om det var sant, skulle det finnas ett tomt fält så att man fick fylla i sin könsidentitet själv. för när jag väljer mellan ”kvinna” och ”man”, ljuger jag. så den jävla statistiken stämmer ändå inte.

 

Annonser

funderar på självklara platser och periferier, och inser att beckie och jag har mer gemensamt än vad jag trodde.

…even when i numb myself…

– – – – –

och så det supersjälvklara: jag har aldrig fattat vad ”könsidentitet” är för nåt. förmodligen för att jag inte har nån.

läser debatten på feministiskt perspektiv för att få igång skallen med nånting annat. vad som helst skulle duga, men sara edenheim duger så klart med råge.

jag får samma lyckliga kär-känsla som jag fick på pride för fyra år sen (eller när det nu var). fånigt, men sant.

och kommentaren från johanna sjöstedt – vrålgilla.

”om debattörer läste på, kunde vi kanske få till en feministisk diskussion grundad i kunskap och teoretiska ställningstaganden, istället för att som nu, ofta ta sin början i träsket av det senmoderna samhällets besatthet av identitet, vilket leder till affekterade anklagelser av alla de slag. då skulle vi också kunna nå fram till ett samtal om olika feministiska förståelser av vari befrielse består – och hur vi ska nå dit.”

och jag bara:

”ja.”

september har varit en månad som på många sätt inte varit sig lik. eller, rättare sagt, det är nog jag som inte har varit mig lik. (när jag tänker efter så har nog september varit sig väldigt lik…)

av nån anledning har jag liksom fått en oplanerad paus från genuspolitik och nyheter och bloggläsande. och skrivande. trots att jag jobbat rätt mycket och ibland långa dagar tänkte jag förra veckan när älsklingen och jag var ute i skogen att ”det är alltså så här det känns att ha semester…” misstänker att den fullständiga utmattning jag kände i slutet på sommaren påverkar mig lite. (för normala människor innebär ju semester att man är ledig, inte att man gått ner till ca 50 % i arbetstid.)

hamnade i alla fall idag, en månad senare, på kajjans blogg (här) och – hör och häpna – debatten finns kvar och det stämmer fortfarande att inget gör mig så arg, så bottenlöst jävla skitförbannad, som genusfrågan. kajjans blogg var som en aspirin åt en narkoman. efter det hade jag plötsligt läst en massa av johan hilton och trollhares blogg som innehåller så otroligt mycket bra saker (här, tex, eller här) av bara farten.

och jag blir så fruktansvärt trött på folk, och samtidigt så innerligt glad över att vi numera bor ute på vischan där det kan gå dagar utan att jag ser en enda människa. (förutom m, så klart, men hon är undantagen.) så fort vi lämnar backgården får man stå ut med att folk tittar, glor, kommenterar osv. bara det ATT de reagerar är otroligt tröttsamt. jag känner stor sympati för ferdinand och hans: ”jag trivs bättre här…”

och tro nu för all del inte att de här reaktionerna beror på att vi bytt ut stockholm mot en liten håla som inte ens vägskyltarna är riktigt säkra på var den ligger. för det var så i stockholm också.

innan vi flyttade sa älsklingen att hon trodde att hon nog skulle bli mer social efter att vi flyttat. jag sa: ”jag kommer nog att bli mer asocial. jag ser fram emot att inte behöva åka nånstans, eller träffa nån, på flera dagar.”

ingen av oss hade nog fel.

förresten så är det helt ofattbart att jag haft den här bloggen så länge utan att ha en kategori som heter ”folk”.

erkänt trögtänkt som jag är funderar jag fortfarande lite på frågan jag fick igår.

”tror du kanske på evolutionen?” (alltså som ett alternativ till den gud jag precis sagt att jag inte tror på.)

ja, det gör jag, svarade jag motvilligt. motviljan kom inte så mycket av att jag inte tror på evolutionsteorin som av att frågeställaren jämställde min tro på evolutionen med sin tro på en allsmäktig gud, vilket kändes jäkligt obehagligt. jag är helt för att alla får tro på vad de vill, men ge fan i att blanda in mig i det.

som jag sa till älsklingen igår borde jag kanske ha svarat:

”menar du att gud bara hade dålig fantasi?”

– – – – –

”gud ska ingripa på den yttersta dagen”, menade missionär nr 1.
”det tror jag inte”, svarade jag.
”det respekterar jag”, sa missionär nr 2, medan nr 1 fyllde i: ”det tar ju olika lång tid för olika människor att komma till insikt.”

ungefär då kände jag mig färdigklappad på huvudet (även om de trots det var ganska trevliga – hur det gick till vet jag inte) och avslutade besöket.

vill blogga om folk och ryssland och section 28 och jeanette winterson, men orkar inte. sen, kanske.

och sent omsider har jag beställt min första bok av susie orbach.