funderar på självklara platser och periferier, och inser att beckie och jag har mer gemensamt än vad jag trodde.

…even when i numb myself…

– – – – –

och så det supersjälvklara: jag har aldrig fattat vad ”könsidentitet” är för nåt. förmodligen för att jag inte har nån.

Annonser

lugn. och lättad.
det är just det. det är precis det som är åt helvete.

– – – – –

men:

jag fyller i tomrum i smir som om det var igår jag skrev på den. undan går det.

jag skriver oforcerat, utan att tänka. med en självklarhet. och det är då jag skriver som bäst. när jag vet vad jag vill skriva innan jag sätter mig för att göra det. när tänkandet och skrivandet är två separata faser. uppenbarligen har jag tänkt färdigt för den här gången. förhoppningsvis behöver jag inte tänka lika länge nästa gång.

det känns som om jag sakta men säkert är på väg att hitta tillbaka till nånting som jag behövt lägga åt sidan ett tag. och det roligaste är att texten håller. den håller fan fortfarande.

– – – – –

tackar för första gången nej till mer korrjobb med den mycket ärliga motiveringen att jag inte pallar med mina kollegors bristfälliga arbete, fast proffsigare formulerat. och fast det är helt rätt har jag nu ont i magen av ångest och katastroftankar.