varför betyder ett ord som ”egensinnig” inte bara att man vill göra på sitt eget sätt, typ följa sina egna sinnen, utan också ”obstinat”, ”omedgörlig” och ”tjurskallig”? är man per automatik bråkig om man vill göra som man själv vill?

– – – – –

sover som en kratta för närvarande, åtminstone om man, som jag, förutsätter att krattors sömnkvalitet är genomgående usel.

men på andra fronter har jag tagit jättekliv. faktiskt så stora att jag blir förvånad själv och undrar vad fan som hände.

– – – – –

jobbannonsen jag har väntat på låg ute häromdagen. två sekunder senare satt jag och gjorde översättningsprovet, som faktiskt var svårt till skillnad från andra översättningsprov jag har gjort. så nu är det nervös väntan som gäller.

Annonser

”tänkte du på språket i boken?”

vilken svindlande fråga. jag vet inte ens hur man läser nåt utan att.

tidningen Skriva frågade för ett tag sen på fejan om det var språket eller handlingen som var viktigast i en berättelse. för mig är svaret så självklart att jag förbluffades över mängden människor som lika självklart svarade ”handlingen”.

typ: ”om bara handlingen är bra kan det rädda upp ett kasst språk.”

för mig är det precis tvärtom. om bara språket är bra kan det rädda upp vilken skithandling som helst.

läser just nu marjaneh bakhtiaris ”kan du säga schibbolet?” och stör mig galet mycket på hur texten är uppbyggd. som tur är finns den som e-ljudbok på bibblan, och uppläsaren gör ett kanonjobb, vilket gör upplevelsen helt annorlunda. spännande.

råkade på det för mig nya uttrycket ”veteen piirretty viiva”, som betyder ”ett streck ritat i vatten”. det är ett uttryck som beskriver att det inte går att avgöra vad som är vad i fråga om nånting. det är helt fantastiskt vackert. jag är kär.

– – – – –

fortfarande irriterad över messet jag fick igår. att det är det du väljer att skriva.

treåringen i mig vill ge igen med ett långt, superpersonligt meddelande som är omöjligt att blunda för, men jag är ju inte tre, utan 40.

men faktum kvarstår: jag mår bättre om du låter bli att höra av dig överhuvudtaget än om du messar sånt. den stora frågan är väl vart vi tar vägen med den vetskapen.

you say you will, until you don’t

ja, ungefär så.

– – – – –

stör mig på stavfelen i boken jag läser. de är liksom för många för att gå att ursäkta. ”benneton”, ”bommull” och så vidare. yrkesskadad som jag är har jag börjat störa mig extra på stavfel som just ”bommull”, som enkelt kan hittas med stavningskontrollen. ”har de inte råd att låta korrekturläsa texten kan de väl åtminstone köra stavningskontrollen”, muttrar jag irriterat.

– – – – –

beckie knackar allt oftare på min axel och undrar om jag har tid. fint.

förutom att jag inte har det.

– – – – –

väntar spänt på besked från X. är som vanligt tudelad och splittrad mellan kaxighet och osäkerhet. så jag försöker mest att inte tänka på det alls. samtidigt som jag håller tummarna så att knogarna vitnar.

först får jag börja översätta till engelska, och nu detta… spännande.

har för övrigt precis lämnat in sista avsnittet av favvojobbet, med lite sorg i hjärtat, och hoppas att det inte dröjer alltför länge till säsong 4.

ett siktat rådjur i färjestaden ledde osökt till en diskussion om substantiv och genus på vägen hem från affären igår.

märkte att det blev lite tyst i förarsätet när jag drog igång om kongruensböjningar av ord som ”orädd” för ett substantiv med t-genus (”ett orädd rådjur” funkar ju inte, men ”ett orätt rådjur” låter också konstigt). och varför låter det inte fel att säga ”den var helt orädd” om tex ett rådjur? vilket substantiv med n-genus har man ersatt? eller anses rådjuret ha ett naturligt genus? är ”den” mer som ett pronomen i det fallet?

”det är sånt här jag sitter och funderar på om dagarna”, skojade jag, men det är ju faktiskt sant.