läser hervé guibert. äntligen.

”jag tycker inte om människor, nej jag tycker avgjort inte om dem, snarare tror jag att jag hatar dem, för det skulle förklara allt, detta envetna hat som  alltid har funnits, jag börjar med en ny bok för att ha någon att vara med, någon att tala med, äta och sova med, någon vid vars sida jag kan drömma mina drömmar och mardrömmar, den enda vän som håller i dagens läge.”

Annonser

är inne på tredje boken av wennstam och gillar den rätt mycket. stör mig på några småsaker (mest på en sån banal sak som att hon så ofta upprepar karaktärernas för- och efternamn, alltså att hon skriver ”shirin sundin” om och om igen, istället för att nöja sig med ”shirin”), men inte så mycket att det förtar nöjet.

några stora saker stör jag mig också på, fast då har det mer med karaktärerna och deras tankar/handlingar att göra, och då blir det en annan sak för det kan finnas en poäng i att låta en karaktär göra tvivelaktiga saker. det kan till och med ha en viktig del i att göra läsaren engagerad (till exempel när man får läsaren att tänka: ”men gå inte in där, för helvete! är du helt från vettet?”).

nåt som jag både gillar och ogillar är verklighetsförankringen i boken, alltså att hon blandar in verkliga personer och fall i berättelsen. på ett sätt så förstärker det trovärdighetskänslan och får boken att kännas sann, men paradoxalt nog så stör det trovärdigheten just för att man rycks ur romanen och påminns om att ”det där, till skillnad från det här jag läser nu, har hänt på riktigt”. intressant.

för övrigt så hatar jag plusgrader. faktiskt så mycket att jag tänker att jag – om jag var tvungen att välja – hellre skulle bo där det alltid är minusgrader än nånstans där det alltid är plusgrader.

i vinter har vi åtminstone haft snö i två veckor och minusgrader i tre. det är mer än de två senaste vintrarna tillsammans. men jag väntar fortfarande på det utlovade ölandsfåket. för 5-6 år sen var folk så insnöade att man körde ut mat i bandvagnar. if only, liksom.

”tänkte du på språket i boken?”

vilken svindlande fråga. jag vet inte ens hur man läser nåt utan att.

tidningen Skriva frågade för ett tag sen på fejan om det var språket eller handlingen som var viktigast i en berättelse. för mig är svaret så självklart att jag förbluffades över mängden människor som lika självklart svarade ”handlingen”.

typ: ”om bara handlingen är bra kan det rädda upp ett kasst språk.”

för mig är det precis tvärtom. om bara språket är bra kan det rädda upp vilken skithandling som helst.

läser just nu marjaneh bakhtiaris ”kan du säga schibbolet?” och stör mig galet mycket på hur texten är uppbyggd. som tur är finns den som e-ljudbok på bibblan, och uppläsaren gör ett kanonjobb, vilket gör upplevelsen helt annorlunda. spännande.

remember, whatever
it seems like forever ago

– – – – –

tänker tillbaka till för fem år sen när x och jag bröt upp, och mina föräldrar (som vanligt) höll sig undan. märker att det sitter som en tagg i mig fortfarande. att prata om det vore säkert ett gångbart alternativ om vi var en familj som pratade med varann, men hur gör man när man inte är det?

you say you will, until you don’t

ja, ungefär så.

– – – – –

stör mig på stavfelen i boken jag läser. de är liksom för många för att gå att ursäkta. ”benneton”, ”bommull” och så vidare. yrkesskadad som jag är har jag börjat störa mig extra på stavfel som just ”bommull”, som enkelt kan hittas med stavningskontrollen. ”har de inte råd att låta korrekturläsa texten kan de väl åtminstone köra stavningskontrollen”, muttrar jag irriterat.

– – – – –

beckie knackar allt oftare på min axel och undrar om jag har tid. fint.

förutom att jag inte har det.

– – – – –

väntar spänt på besked från X. är som vanligt tudelad och splittrad mellan kaxighet och osäkerhet. så jag försöker mest att inte tänka på det alls. samtidigt som jag håller tummarna så att knogarna vitnar.

…and you covered my heart in kisses…

läser delphine de vigan och försöker undvika att gråta på tåget.