först tomat och nu mörk choklad – vad kommer härnäst, tro?

det är ändå inte lika överraskande som att jag saknar att ha folk runt mig på jobbet. JAG, liksom. jag som brukar trivas bäst så ensam och ifred-lämnad som möjligt. var faktiskt ledsen över det igår, säkert delvis på grund av den totala utmattning jag känner efter en tuff vecka, men ändå. nånting har helt klart hänt på den  fronten.

en sorts framsteg, kan man kanske tycka.

– – –

har hållt bra steg-snitt den här veckan. 12 000 i måndags, 17 500 i tisdags och 17 800 igår. *klapp på huvudet*  har också lärt mig att promenaden runt kungsholmen efter jobbet, dvs samtidigt som everyone i hela stockholm, funkar bäst om man inleder mot lindhagen istället för mot rålis. detta eftersom alla andra (faktiskt) går/joggar åt andra hållet. fritt översatt så innebär det att man nästan får gå ifred fast det är så mycket folk ute.

ville smocka ner en kärring igår som gick in i mig fast hon och hennes sällskap kom fyra i bredd utan att väja så mycket som en millimeter. jag chicken-raceade så klart, men hon körde bara på. idiot.

– – –

smir-spånar på kvällarna innan jag ska sova. har tre bra scener i skallen.

– – –

det är ovant att ha en halvtimmes resväg till jobbet. i örebro hade jag fem minuter till jobbet, men nu är det en bit. en bit med två mördarbackar, dessutom. men: än har jag inte tubat hit nån gång, utan prommat/cyklat varje dag. trots regn i måndags och tisdags. tuben på rusningstid ger mig kalla kårar, så det lär ju dröja innan jag tar till det alternativet.

– – –

fotbolls-vm. me like.

Annonser

har fått iväg två spontanisar (just for you, meijah) idag. skitbra.

har dessutom överraskat ett biträde i en blomsteraffär med att be om en biljett till trädgårdsmässan. fast hon höll ganska god min efter den initiala chocken. kanske insåg hon vid nåt tillfälle att det inte är jag som ska gå.

har också haft shortspremiär. och frös inte ens. superhärligt.

fick lite ont i hälen när jag var ute och sprang, och blev lite skraj. jag menar, sist när jag ”fick lite ont” kunde jag knappt gå på en månad. ska nog passa mig lite…

mår bra. riktigt, riktigt bra.

har varit och simmat igen, för andra gången den här veckan. känns superbra i kroppen, trots att det finns så himla mycket som jag inte tycker om med att simma. jag formligen HATAR omklädningsrum (så mycket att jag som älskade gymnastiklektionerna i skolan skolkade hur mycket som helst bara för att slippa omklädningsrummet). jag kliver in genom dörren med känslan av att jag inkräktar, jag väljer ett skåp så långt bort som möjligt från alla andra, får på mig baddräkten så snabbt det bara går och slinker ut till badet. väl i vattnet andas jag ut. i alla fall lite.

idag var alla duscharna upptagna och jag fick stå i fem minuter och vänta på väg till badet. jag kräktes nästan, så illa mådde jag. övervägde att vända om och fly, men härdade ut.

det finns nog ingenstans där kön är så uppenbart som på badhus. asså, det är sällan jag känner att min kropp inte matchar mitt psyke, men där gör jag det. det är fruktansvärt obekvämt. jag skulle tro att obehagskänslan som jag får där är ungefär likvärdig med om jag skulle gå ut i klänning. det finns bara ett sätt för mig att vara bekväm i klänning: att dragga. alltså, i princip att vara nån annan, och följaktligen så finns det inget sätt för MIG att vara bekväm i klänning. men nu driftar jag lite från ämnet.

mer sånt som jag inte gillar med att simma: skvalpande vatten. kallsupar. ljuset. människor. framför allt människor. jag upphör aldrig att förvånas över folks beteenden. en del visar ingen som helst hänsyn till andra utan bara går in och äger, medan andra är så låsta och ofria i sina tankar att de måste simma runt, runt på de tre motionsbanorna fastän vi bara är två personer som simmar och alltså med fördel kan simma på varsin bana. det stavas f-r-u-s-t-r-a-t-i-o-n.

varför, frågar man sig kanske vid det här laget, utsätter jag mig då för detta hemska? för att när man får utrymme, när man får spejs nog för att hitta sin egen rytm och andas som man vill och inte efter hur man bäst undviker att få vatten i näsan av de mötande vågorna, när man kan lugna ner sig och flyta fram strax under vattenytan och separera sparkarna från armtagen i stora, lugna, praktfulla rörelser och glida fram i tystnad – då njuter jag. dvs tills klockan blir nio och de stänger och man måste upp och in i omklädningsrummet igen.

tio minuter tar det ungefär, att gå upp ur badet, hämta handduken, duscha, torka, klä på sig och lämna badhuset. och det är en pina, varje gång.

måndag – trötthet & förnekelse
tisdag – insikt & brutal saknad
onsdag – apati
torsdag – ont-i-magen-längtan
fredag – äntligen

dagens i-landsproblem: köpte chips för att jag varit sugen på chips hela veckan – och nu är jag inte sugen längre.

bodil skriver (här):

”i vissa skeden av ett arbete vet man inte vad som är bättre och vad som är sämre. det bara flyter, ingenting att hålla sig till, ingenting som har kommit på plats. 

i vissa andra skeden vet man vad som fungerar, vad som är bra.
man är säker.

det gäller bara att veta i vilket skede av arbetet man befinner sig.”

mm. det är ju bara det.

i will run for shelter
endless summer lift the curse
it feels like nothing matters
in our private universe

running through the monsoon
beyond the world ‘til the end of time
together we’ll be running somewhere new
and nothing can hold me back from you

tycker jättemycket om när du o jag pratar om saker. som igår när vi pratade relationer o annat. dels lär jag känna dig bättre och dels gör dina ord mig trygg. de sprider lugn i mig, lindar in mig i pastellfärgad bomull utan att de för den skull är photoshoppade eller blankpolerade eller tillrättalagda. de känns ärliga. ärlighet kan göra ont ibland, men det finns en trygghet i ärlighet som inte har en motsvarighet i nånting annat. en djup, djup trygghet.

är sugen på att simma. ska nog börja igen, nu när det är höst o allt. måste testa min baddräkt och se om jag fortfarande kan ha den eller om den är alldeles för stor som allt annat…

oj, vilken känsla det var igår när bollen gick in. frispark i 94:e liksom. det är såna grejer, såna småsaker, som gör att det känns som att marginalerna är åtminstone lite mer MED än MOT ösk i år. till skillnad från förut när i princip allt som kunnat gå åt helvete har gått åt helvete. typ att motståndarna drar iväg chansskott med fel fot från obefintlig vinkel och så går bollfan in ändå. eller att förlora sk viktiga matcher, när man har en chans att haka på toppen.

tror det är en inställningsfråga, en attitydfråga. en vinnarskalle-grej. att tro på sig själv. känns som att det är där sixten har gjort mest avtryck för den skillnaden är enorm. kraven på professionalism rakt igenom träningar och matcher och allt runt omkring. att allting håller en högre nivå. och det tror jag är väldigt lätt att missa. forza siku.

”asså, jag brukar inte gilla sånt, men jag tyckte de var skitsöta.”
”det är för att du är kär.”
(skratt)
”…så när du slutar tycka om dem, då vet jag.”
”ja, precis. när jag säger: men guuud, vad töntigt.”