…och sen gör det faktiskt det. urartar.

…den där krypande känslan när det är tre avsnitt kvar av säsongen och allt bara eskalerar och man vet att det kommer att urarta fullständigt…

…and i need just a little more silence
i need just a little more time…

– – – – –

oj, vad jag vill ha tee työta ja rakasta (arbeta och älska) av tuula karjalainen.

och oj, vad jag inte vill ha nån jävla granne.

– – – – –

jobbar sjukt mycket just nu, med en serie som jag har riktigt svårt för. tycker så illa om den att jag tackade ja till en film igår fast jag egentligen har tillräckligt att göra redan, bara för att få bryta av med nåt annat.

– – – – –

viaplay gör gott åt min fotbollsabstinens. plötsligt har jag tvärkoll när gooners spelar. och så har jag börjat säga sådär igen, som jag gjorde förut. typ: ”ja, okej, vi kan ta det på lördag, men jag vill vara hemma klockan fyra. helst halv fyra.”

som om fotboll var det viktigaste i världen. härligt. ♥

– – – – –

apropå sherlock och mitt tidigare blogginlägg så måste jag göra ett tillägg:

jag tycker fortfarande asmycket om serien, MEN… nu när jag såg a scandal in belgravia igen insåg jag att jag måste ha varit grymt fokuserad på min stickning (den du fick, B, den krävde en del koncentration) när jag såg den första gången, för den här gången satt jag mest och störde mig på allting. det är det avsnittet som jag tycker allra minst om. jag skulle faktiskt helst radera det från dvd:n och och mitt minne. så kan det gå när man tittar på tv utan att sticka. det gör man tydligen inte ostraffat.

lite otippat är jag superförtjust i den fullständigt vidriga jim moriarty. bästa skurken E-V-E-R?

– – – – –

logitech K750 – lite kärlek är det…

det är snart ett halvår sen jag gick på min tjänstledighet för att satsa på livet på öland, och nu har jag tagit steget och sagt upp mig. fimpat den fasta anställningen för en frilansinkomst utan garantier. och det känns helt rätt.

under de fem år som jag jobbat med översättningen har jag oftast haft (minst) ett annat jobb vid sidan av. de jobben har alltid varit just ”vid sidan av”. extraknäck fast på heltid, liksom. paradoxalt nog möjliggjorde de översättandet genom att de gav mig en stabil inkomst, samtidigt som de gjorde mig upptagen med annat stora delar av veckorna.

när jag var på anställningsintervju på sos fick jag frågan: vad skulle du göra om vi inte godkände din bisyssla? ”då skulle jag få tänka efter”, sa jag diplomatiskt, ”men jag tror inte att jag är beredd att släppa det.”

det var inte helt sant. jag ”trodde” inte, utan visste att jag inte skulle släppa översättandet. jag tror att det framgick.

jag fick jobbet ändå. eller ”för att”. det vet man inte. och jäklar, vad glad jag blev då. men det här – att äntligen få chansen att vara översättare på heltid – slår det med hästlängder.

jag trivs snorbra med att få sitta hemma i min ensamhet och grotta ner mig i ord. fundera på nyanser och formuleringar och googla på märkliga slanguttryck. eller fastna på superenkla ordvitsar som är fullständigt omöjliga att göra nåt vettigt av på svenska. bolla ordval med älsklingen. låter det här bra? heter det så här? och den vanliga: du som är svensk, skulle du säga så här? och så några timmar senare, helt ur det blå, dyker det perfekta ordet upp i skallen.

numera har jag en egen, ständigt växande ordlista för skitenkla ord som samtidigt kan vara assvåra att översätta. ”i feel bad”, till exempel, kan vara knepigt, främst av utrymmesskäl. ofta är det just utrymmet som sätter krokben för en. men det är också det som gör det så utmanande.

fatta att jag jobbar med ORD. det finns inte en chans i helvetet att jag släpper det.

– – – – –

l-ä-n-g-t-a-r  fm 2014.

har i alla fall laddat hem demon nu.

längtar fotboll överhuvudtaget. har nog inte sett en hel fotbollsmatch sen sveriges playoff-matcher mot portugal, och som vanligt när jag bänkar mig för att se en efterlängtad match med arsenal spelar de obegripligt dåligt. 0-4 efter 20 minuter. yay, liksom. ska mot bättre vetande göra ett nytt försök i kväll när de möter bu-laget.

– – – – –

tredje säsongen av sherlock har dragit i gång på svt. jag som har sett honom bli slaktad både här och där avstod medvetet från att titta när serien började. det jag sett av elementary, till exempel, är bara hemskt. jag har inte ens vågat läsa laurie r kings böcker om mary russell, fast jag läst annat av henne.

nu råkade jag i alla fall se a scandal in belgravia när svt repriserade de tidigare avsnitten inför starten av säsong 3 och då blev jag lite förtjust i serien. (som av en tillfällighet är a scandal in bohemia en av mina absoluta favoritberättelser när det gäller sherlock holmes.) det enda jag inte gillar i serien är hur de gestaltar sherlocks ”trains of thought”, med text på skärmen osv. det kan jag leva med. för det viktigaste finns med: sherlock får vara sådär odräglig och udda som bara han kan. är hyfsat sugen på att läsa om böckerna nu.

– – – – –

försöker klura på valpnamn, men det vill sig inte riktigt.

”inka”, kanske, efter inka grings. men det känns inte helt hundra.
”walle” och ”basten” har blivit ratade. tyvärr.
abby wambach är en klockren kandidat att döpa en hund efter, men gillar inte namnen riktigt.
”maldini”? mja, men jag föredrar tvåstavigt…

ska fnurla vidare.

sen kan det ju hända att det inte alls blir som man bestämt. jag hade bestämt att tikki skulle heta ”saku”, men det var solklart från dag ett att det skulle vara en tikki.

– – – – –

…lights will guide you home…

…ord heter du som slingrar dig undan…

– – – – –

och jag slickar mina sår med laurie r king. hon är definitivt ingen världsmästare på nåt sätt, men det känns inte som att hon gör några anspråk på att vara det heller. jag slipper i alla fall (ta i trä) huvudpersoner som bajsar på folks fönster (det var ungefär då jag inte orkade mer av ”ingenbarnsland”).

och lite tänker jag ändå att om laurie hade en riktigt bra samarbetspartner så skulle hon kunna vara en världsmästare.

– – – – –

har korrat hela tredje säsongen av ”game of thrones”. det var ett uppdrag jag först blev glad över eftersom serier är det jag gillar mest. den glädjen dog ganska fort när jag väl började titta. det diplomatiska sättet att uttrycka en åsikt om serien är att den inte talar till mig. så jag kan väl vara lite diplomatisk, då.

en annan serie som inte talade till mig var hbo:s ”hung”. gillade scenen i första avsnittet där de två tjejerna tog mod till sig och kysstes, varefter de vände sig till huvudpersonen med budskapet att han nu var överflödig och kunde gå. pluspoäng.

”gengångare”, däremot, det är en serie som talar till mig.
fast nu är det ju fotbolls-em.

– – – – –

och jag blir så trött på saker som dyker upp efter 20 år och spökar.
först blev jag ledsen, men nu är jag mest arg.

ont gör det, oavsett.

disneydebatten når rent fantastiska nivåer. orkar inte ens med facebook längre.

newsflash: allt är inte okej bara för att det kallas tradition (eller religion, för den delen).

”jag gillar verkligen en kille, men vet inte om jag kan lova trohet livet ut eller ens över helgen”, skrev en tittare som kallade sig ”S.P.” till babelredaktionen och bad om boktips.

åh, nu kanske man kan få några intressanta tips, tänkte jag.

”lägg ner”, säger stig larsson, som vid det laget redan hamnat i onåd hos mig för att han i väldigt enkla ordalag avfärdat nina bouraoui. men en sak i taget. ”en relation, om man ska vara krass, handlar bara om en enda grej, och det är det här kontraktet – knulla inte med andra.”

han fick medhåll av den andra gästen som tyckte att brevskrivaren (som naturligtvis titulerades ”hon” fastän initialerna ”S.P.” kan stå för precis vad som helst) skulle börja med att ”gå ut gymnasiet”.

och där fanns den där förlöjligande självklarheten igen.

för det vet ju alla att relationer alltid bygger på ”att inte knulla med andra”, i alla fall om de inblandade parterna har nått en viss mognad.

jeez, man kan ju inte skriva egna kontrakt hur som helst, med annat innehåll efter eget tycke och smak. vart är världen på väg egentligen?
eller nåt i den stilen.

*suck*

ifrågasätt allt, tycker jag. fast det vet du ju redan. ifrågasätt A-L-L-T, rubbet, och då speciellt sånt som du eller andra tar för givet. ifrågasätt dig själv och motivera för dig själv varför du vill göra som du gör, och när du hittar rätt så hittar du rätt, oavsett om det är så ”alla andra” gör eller inte. det är ingen som kommer att tacka dig sen för att du har rättat dig i ledet och levt ett liv som du inte ville leva.

eller möjligtvis kan du få ett tackbrev från den där amerikanska idioten som menar att det är de syndiga homosarna som dragit olycka på världen, nu senast i form av orkanen sandy. (han som tycker att det är upp till gud att döma, men ändå gör det själv. ses därnere, kompis! eller visst fan, du får åka själv, för jag tror inte på sån skit.)

larssons boktips var ”madame bovary”.
då stängde jag av teven.

‘nuff said, liksom.

eller nej. måste ta det om nina bouraoui också.

hon sa nåt i stil med att som författare måste man se det andra inte ser.

”håller ni med?” frågade jessica gedin.

”nej, det låter så retoriskt”, menade stig larsson, som därefter, återigen med hjälp av den andra gästen, resonerar sig fram till att det snarare handlar om att få läsaren att se saker med andra ögon. typ: ”vardagliga saker som man liksom vrider på.”

att se det andra inte ser blev till att se saker med andra ögon.
åh jävlar, vilken skillnad.
där fick hon så att hon teg minsann, den där fransk-algeriska bruden. komma här och tro att hon är nåt.

…ack, du sköra, hotade manlighet…

monsterinlägg var det, ja.

– – –

som vanligt går jag runt och är förbannad på att jag måste lägga all min tid/ork/energi till att bara överleva istället för att ha nån form av balans mellan överlevandet och livsbejakandet. har inte ens orkat blogga. det var ju bloggandet som skulle vara det där enkla vardagsskrivandet som inte ställer så stora krav på en, på både gott och ont. alibiskrivande, som jag har kallat det nån gång.

så om man inte ens alibiskriver – vad har man kvar då?

nu har jag i och för sig börjat så smått igen. både med alibiskrivandet och det andra skrivandet. men uppehållet var ändå läskigt.

– – –

har matat mig själv med andras ord istället.

egentligen läser jag jeanette wintersons ”why be happy when you could be normal?”, men eftersom jag råkade se en del av den fullständigt vidriga filmen ”idiocracy” plockade jag i ren irritation upp sara arrhenius ”en riktig kvinna” också. (och eftersom jag typ aldrig har tålamod att läsa en bok i taget varvar jag med ”igelkottens elegans” av muriel barbery, samtidigt som ”torka aldrig tårar” fick mig att snegla längtansfullt på ”en komikers uppväxt”-trilogin.)

men åter till filmen. jag tappade hakan så mycket att jag genomled reklampauser (och då snackar vi om reklam som verkar ha tagit monsterkliv bakåt. bland det värsta jag sett är mannen som freakar för att frun handlar skor, och en restaurangskylt i centrala stockholm som lockade med ”kaffe, pizza och långa blondiner”. precis, det är så man spyr.) och såg färdigt filmen, fast den var brutalt dålig och trots att jag med jämna mellanrum tröttnar helt på TV & film eftersom allting hela tiden måste handla om män. det är 3-7 män i huvudrollerna, och så en alibikvinna i nån biroll för att männen ska slippa böga sig, typ. (du som tvivlar på sanningshalten i påståendet kan själv göra bechdel-testet på de filmer du ser. Filmen ska alltså uppfylla minimum-kriteriet att två namngivna kvinnor pratar med varann om nåt annat än män. det känns löjligt tills man ser resultatet.)

”idiocracy” är en fin liten framtidsskildring där människorna har blivit superkorkade. det ska föreställa en komedi, men det var lätt att hålla sig för skratt. människa var i princip lika med man, och de få kvinnor som syntes till var horor (återigen: bara inkluderade för att männen skulle slippa böga sig).

varför är det så svårt att gå ifrån könsrollerna och genusuppdelningen? till och med när man skapar en helt ny värld med helt nya varelser i en helt ny tid väljer man att bygga upp skiten efter de könsrollsmönster som vi lever efter. varför? tar fantasin slut? varför inte skapa en könlös värld, eller åtminstone en könlös varelse? eller är det nåt som är otänkbart?

sara arrhenius bok borde vara obligatorisk läsning i skolan.
i ämnet ”källkritik”.

tankarna är everywhere när jag läser. otyglade. jag hinner bli förbannad på den kvarten som det tar på tunnelbanan till och från jobbet. ändå är det egentligen inget nytt. jag vet ju redan att det ser ut så som hon beskriver det.

det är en asläskig tid vi lever i.

”vi ska aldrig glömma andra världskrigets koncentrationsläger”, brukar det heta. ändå börjar vi göra skillnad på människor igen.

och det bara köps rakt av.

”jo, men så är det ju. jag föredrog ju en docka när jag var liten, och brorsan har alltid varit bättre på matte än jag. inte för att jag nånsin har studerat nånting eller forskat på området, men det låter ju rätt bra att jag slipper tänka över mina val eller ta ansvar för att jag beter mig som en skit.”

som en jävla snuttefilt.

eller ännu värre:

”jag HAR forskat och studerat, och hävdar ändå att det är så här, för det känns så mycket mer lätthanterligt om allting har en fin biologisk förklaring.”

sara arrhenius skriver väldigt sansat om just detta, om hur kulturer och teorier formar varann, och hur forskningsresultat som bekräftar rådande omständigheter får mer uppmärksamhet än såna som motsäger dem.

ta det här med matte, till exempel. för nåt år sen gjordes det en studie där man testade mattekunskaperna hos tjejer och killar. en grupp fick göra provet efter att först ha fått höra att tjejer har svårare för matte än killar. och mycket riktigt fick tjejerna sämre resultat än killarna. i den andra gruppen berättade man inför provet att det var en myt att killar var bättre på matte. i den gruppens resultat var könsskillnaderna borta.

kulturen formar teorier som förklarar kulturen, och formar otvetydiga sanningar genom att utesluta sånt som inte passar in.

att se skillnad, och att göra och förstärka skillnad, är i grunden ett uttryck för en underliggande homofobi. annars vore det inte så viktigt.

”det är nästan så att man kan tro att de svenska feministernas mål, är att vi ska få en egen anders behring breivik. kom inte till mig och gråt när alla era år av provokationer och hets, bokstavligen exploderar i ansiktet på er.”

så kan man skriva i sverige idag. jag har ingen lust att varken länka till skribenten eller sidan, men det går säkert att googla fram det. eller så kan man läsa maria svelands artikel i senaste numret av ”ottar”. det kan man faktiskt göra helt oavsett, för den var väldigt läsvärd. det kommer hennes nya bok också att vara, den om hatet mot feminister.

– – –

om jag inte var arg nog så blev jag det i morse när jag kollade på reprisen av ”uppdrag granskning”. det handlade om mörkläggningen kring sfinkterrupturer.

”det skulle kännas som ett övergrepp”, sa en barnmorska om en enkel undersökning med tumme och pekfinger. detta i jämförelse med att i princip få sitt liv förstört. återigen: sverige, 2012.

– – –

nåt som inte gör mig arg är ”igelkottens elegans”.
den triggar igång en annan sorts skrivlust.
skrivlust som inte är frustrationsbaserad.
men det hamnar ju oftast inte här.

– – –

inte mer varje dag, protesterade du och tänkte tillbaka på dagen som gått.

men jo, mer varje dag.

– – –

kuula, mis vaikusesse jäi
kuula, neid lihtsaid hetki vaid
sa kuula, ka südamel on hääl

siin vikerkaare all

fick ett fint mess från comhem igår om att de bedömde att problemet med den ryckiga tevebilden inte kvarstod. eftersom vi, som faktiskt tittar på teven, gör en bedömning av annan art ringde jag upp dem igen.

””testa med en annan tv”, sa han.

som om det var den enklaste saken i världen.

kanske är vi efterblivna på tevefronten, men vi har ingen teve i sovrummet eller i köket eller på toa eller var fan folk har sina teveapparater. men kanske kan älsklingens mamma ta med sig sin teve från mörbylånga nästa vecka? det känns ungefär lika aktuellt som att ringa på hos grannen som vi inte känner och be att få låna deras teve.

jag tappade en gnutta tålamod och avbröt honom.

”asså, dosan i väggen sitter ju löst, och rör man teven en millimeter så fryser bilden helt. antagligen är det glappt nånstans.”

tekniker på g.

”har ni funderat på att skaffa digital-tv?” undrade han sen. (läs: ”jag tar och försöker sälja in lite mer teve till den här tjejen som inte ens får in de futtiga fem kanaler hon har.”)
”ja, det har vi, men ni har inget litet paket kvar. vi är inte intresserade av 60 kanaler.”
”men vi har ju medium 8 favoriter…”
”ja, men det är dyrt.”

– – –

både du och jag blev lite upprörda igår när vi pratade om sociala medier och om att man ska synas och höras överallt.

skitsamma om man har nåt att säga, bara man säger nåt. typ.

rent bullshit, säger jag. alla andra gör ju samma sak. det betyder att alla bara pratar dynga i munnen på varann, och ingen varken syns eller hörs. och de få gångerna nån faktiskt säger nåt vettigt eller tänkvärt är det ingen som hör.

…och apropå bildproducenter måste jag ge rött kort till de bakom sändningarna från inomhus-vm i friidrott. äsch, höjdhoppsfinal, liksom. vi kan väl skrota runt lite bland 800-meterslöparna tills de börjar springa och kolla lite på nån prisutdelning. och oj då, där var det visst nån som landade i stavhoppsgropen och typ bröt armen. det är ju inte så intressant. vi tar och zoomar ut och tittar på en överblicksbild på arenan samtidigt som hennes förfärade skrik ljuder i bakgrunden. och så går vi in jättenära på en kvinnlig löpare och bara smeeeker henne med blicken, sakta sakta, hela vägen uppifrån och ner.

svt:s kommentatorer var alldeles ifrån sig och kände sig tvungna att förklara att det inte var de som låg bakom bildvalet.

till slut, för att få några höjdhoppsbilder överhuvudtaget, valde de att filma jungmark med intervjukameran nere vid mixed zone.

”här är hennes tredje försök på 1,98. titta så nära hon var.”

mm. man störs bara en pytteliten aning av att nån snubbe i grön jacka går förbi och skymmer hela bilden precis när jungmark ska över ribban. när hon dyker upp i bild igen så har både hon och ribban redan trillat ner.