Varje dag är inte en kamp.

Men varje dusch är en kamp.
Varje omklädning är en kamp.
Att passera en spegel är en kamp.
Att vara bland människor är en kamp.
Att vara i sig själv är en kamp.

Varje dag är inte en kamp,
men varje sekund är det.

nog för att man lätt tappar bort sig vad gäller veckodagar när man som jag jobbar helt oberoende av såna tidsindelningar, men att skriva in en deadline om några dagar som ”17/11” istället för ”17/7” är kanske att ta i en smula. särskilt om man gör det fyra gånger innan man reagerar. många klagar tydligen över att sommaren är kall & regnig, men särskilt novemberlik är den knappast…

”please add gender”, står det när jag loggar in på den uppdaterade jobbplattformen. och ångesten hugger tag i mig; sätter sina klor i magen på mig. ser framför mig att jag måste mejla och bråka med nån, och att det ändå kommer att sluta med att jag tvingas välja, för så är det bara. och så finns det där. ”other.”

och lättnaden.

firar in det nya året med ett nytt namn. *så jävla nöjd*

prv: ”vilket namn vill du uppge som tilltalsnamn?”
jag: ”måste man uppge ett tilltalsnamn?”
prv: ”nej.”
jag: *happy dance*

jag är så jävla trött på att inte ens kunna beställa ett par skor utan att behöva välja om jag är ”kvinna” eller ”man”.

det känns som en form av psykisk tortyr. ”vi ska tvinga dig att välja, men mellan pest och kolera.”

”det är för statistikens skull”, är en vanlig motivering för frågans existens.

om det var sant, skulle det finnas ett tomt fält så att man fick fylla i sin könsidentitet själv. för när jag väljer mellan ”kvinna” och ”man”, ljuger jag. så den jävla statistiken stämmer ändå inte.

 

nähä, om man skulle försöka komma igång igen…

är skrivsugen som bara den, men har svårt att hitta tiden. mycket tankar som snurrar nu.

första säsongen med ch är snart över, och det har varit riktigt, riktigt roligt.  ser redan fram emot andra säsongen. det ska också bli spännande att se vad det blir för projekt mellan säsongerna.

det jobbet är en starkt bidragande orsak till att jag för första gången kan ge mig själv inte bara en semestervecka utan också resa bort. så i januari drar jag till zell am see för att åka skidor och ta igen mig i en vecka. det är rena drömresmålet för mig, även om jag ännu hellre skulle åka till schladming.

jag ska inte ens ta med mig datorn. vet inte när jag var datorfri en vecka sist.

varför betyder ett ord som ”egensinnig” inte bara att man vill göra på sitt eget sätt, typ följa sina egna sinnen, utan också ”obstinat”, ”omedgörlig” och ”tjurskallig”? är man per automatik bråkig om man vill göra som man själv vill?

– – – – –

sover som en kratta för närvarande, åtminstone om man, som jag, förutsätter att krattors sömnkvalitet är genomgående usel.

men på andra fronter har jag tagit jättekliv. faktiskt så stora att jag blir förvånad själv och undrar vad fan som hände.

– – – – –

jobbannonsen jag har väntat på låg ute häromdagen. två sekunder senare satt jag och gjorde översättningsprovet, som faktiskt var svårt till skillnad från andra översättningsprov jag har gjort. så nu är det nervös väntan som gäller.

är inne på tredje boken av wennstam och gillar den rätt mycket. stör mig på några småsaker (mest på en sån banal sak som att hon så ofta upprepar karaktärernas för- och efternamn, alltså att hon skriver ”shirin sundin” om och om igen, istället för att nöja sig med ”shirin”), men inte så mycket att det förtar nöjet.

några stora saker stör jag mig också på, fast då har det mer med karaktärerna och deras tankar/handlingar att göra, och då blir det en annan sak för det kan finnas en poäng i att låta en karaktär göra tvivelaktiga saker. det kan till och med ha en viktig del i att göra läsaren engagerad (till exempel när man får läsaren att tänka: ”men gå inte in där, för helvete! är du helt från vettet?”).

nåt som jag både gillar och ogillar är verklighetsförankringen i boken, alltså att hon blandar in verkliga personer och fall i berättelsen. på ett sätt så förstärker det trovärdighetskänslan och får boken att kännas sann, men paradoxalt nog så stör det trovärdigheten just för att man rycks ur romanen och påminns om att ”det där, till skillnad från det här jag läser nu, har hänt på riktigt”. intressant.

för övrigt så hatar jag plusgrader. faktiskt så mycket att jag tänker att jag – om jag var tvungen att välja – hellre skulle bo där det alltid är minusgrader än nånstans där det alltid är plusgrader.

i vinter har vi åtminstone haft snö i två veckor och minusgrader i tre. det är mer än de två senaste vintrarna tillsammans. men jag väntar fortfarande på det utlovade ölandsfåket. för 5-6 år sen var folk så insnöade att man körde ut mat i bandvagnar. if only, liksom.

så här kan det låta hos oss ibland:

”jag ska jobba lite till, bara.”
”hur länge då?”
”jag vet inte. jag har inte börjat med filen än, så jag måste känna lite på den för att veta hur svår den är.”
”men vad tror du?”
”ja, alltså, det är en adam sandler-film, så jag tror inte att nivån är jättehög.”

första jobbet åt nya arbetsgivaren och jag är all smiles.

– – – – –

gjorde nåt fullständigt okarakteristiskt igen när bussen till flyget aldrig ville dyka upp. hörde två andra prata om flygtider och taxi, och nästan innan jag ens hann tänka efter frågade jag om jag fick vara med och dela.

femton veckor senare liksom. på ett sätt är det en evighet och på ett annat är det… ingenting.

– – – – –

taxikamraten berättade för övrigt att hen cyklar en liten omväg till jobbet för att hen hade tröttnat på att komma fram arg varenda morgon. apropå trafikhets. den meningen sammanfattar ganska väl varför stockholm tar knäcken på en, och varför vi fortfarande, två år senare, inte har hämtat oss fullt ut.

– – – – –

och femton veckor, minsann. inte illa.