SMIR

”bojan” – det är ju perfekt.

”lina, du fattar inte.”
frustrationen lyser igenom och beckie har svårt att sitta still.
”det här är första gången som… jag har aldrig…”
men hur förklarar man nånting sånt? att man aldrig har behövt kämpa så lite, att man aldrig behövt kompromissa så lite, att man aldrig fått lika mycket som man gett? hur säger man det utan att såra?

det luktar inte ens du om kudden längre. den är bara platt och hård och tråkig.

spåren efter dig försvinner, ett efter ett. många försvinner i tvätten, en del i duschen, och andra mer omärkligt genom att sidor som du besökt på internet inte längre finns kvar som snabbval på min dator. din hylla i garderoben är tom – när hände det? hur gick det till?

bara tomheten består. bara den är konstant.

”de här strumporna är för tajta för dig”, säger du. eller: ”du dricker för lite vatten.”

det finns så mycket omtanke i orden, och så glömmer jag bort att svara. jag hade lika gärna kunnat inte höra.

vad hör du? bara min tystnad, eller uppfattar du svaren som jag formulerar men inte tänker på att uttala?

för nånstans där, mellan en avtorkad diskbänk och ett nedfällt toalock, finns det. precis där, bland tomma hyllor i en garderob, en annan garderob än min egen. tomma hyllor som är allt annat än tomma.

där, i skydd av 82 trappor och dubbla lås, har du gjort plats för mig. högst upp, längst in. och här, i skydd av en stark medvetenhet och ett bräckligt inre, har jag gjort plats åt dig. högst upp och längst in.

hon kallar mig ängel och det betyder ingenting. ordet är lika tomt och innehållslöst som din blick de få gånger du vågar titta upp mot mig.

(…)

det är som om det var helt olika språk. bokstäverna är de samma; uttalet likaså. och ändå betyder det ingenting när hon säger det och allt när du gör det.

det ligger en igelkott vid vägkanten, tillplattad och övergiven.

apologetic, kikar generat fram mellan molnen och ber om ursäkt för morgonens utbrott

i tusen bitar som en kylskåpskall dajm som man tappar i golvet

”så vadå, du tror inte att det kan hända dig?” katis röst är hård. ”du tror inte att du kan träffa nån helt plötsligt och bli upp över öronen?”
”du förstår inte. det är ju det som har hänt.”

jag kommer aldrig att kunna vika ett mjölkpaket igen utan att tänka på dig.

nycklar i vanten, greppa så hårt att det skaver. för kallt att inte ha mössa, men inte våga ha nånting över öronen; tar bort för mycket ljud. utvärdera sina vapen: flexikoppelhandtaget, nycklarna, skorna. vara redo.

du tror inte att det märks om du inte säger nåt. men tro mig, det märks. det kan vara en handrörelse som är annorlunda, det kan vara ord eller tonfall, hur du tittar på mig eller hur du drar dig undan den där sekunden för snabbt. det märks. jag ser det. jag hör det. jag känner det.

så länge man inte tittar kan det vara du

”det är bara så enkelt med henne”, säger beckie. ”allting.”
trots att hon inte menar det på det sättet, trots att det inte är det hon är ute efter, är motsatsförhållandet det som framträder. till skillnad från dig och mig.
”och hon tycker om hur jag kysser.”
orden är små och försiktiga; det är ett känsligt ämne. vi har aldrig behövt leta, som du och jag. aldrig behövt treva och fumla och bli osäkra med varann. vi har varit varandras gudar från allra första början. jag hade ingen aning om att det kunde vara så. jag svimmade nästan; det svartnade för mina ögon. med hennes
”kommer du ihåg hur vi aldrig blev bra på bild tillsammans?” säger kati sen. ”du och lina… ni…”
hon behöver inte avsluta meningen.

och fastän det är en fullkomligt orimlig begäran är den billiga kudden från ikea du. i natt drömmer jag inte om att hålla hand.

”det här är SÅÅ inte bra.”
beckie gömmer ansiktet i händerna. ett leende leker i linas mungipor när hon tar stöd mot sin armbåge och lägger känsliga fingertoppar på beckies nakna mage.
”jag håller inte med.” (omf)

”jag drömmer om flygplan.”
”längtar du bort?” frågar beckie tyst. hon vet redan svaret.

gud, vad jag älskar när du tittar på mig sådär, med det där leendet. när du tittar på mig och tänker: ”HON är min.”

att ta lite för mycket för att det ska räcka

”det där är sånt skitsnack, beckie”, säger lina och skakar på huvudet. ”hur fan ska jag kunna veta vad du behöver utan att du säger nåt? det där är faktiskt du själv och dina issues; att du inte klarar av att be om hjälp. att du inte vågar ställa krav.”

”jag vet inte”, svarar beckie olyckligt. jag vet inte varför jag envisas med att hamna i situationer där jag inte har nånting som håller mig kvar här.

lite svartis. hatar att du träffar nån annan. men jag vet att du kommer tänka på mig och att hon aldrig kommer vara som jag. du kanske till och med sitter och önskar att hon var jag. (och lina tänker på beckie. det känns elakt, men vad ska jag göra? jag sitter här och är groteskt ointresserad trots att du pratar om nåt jag är intresserad av. du har inte skuggan av en chans.)

lina (nb: inte beckie) är okoncentrerad på träningen. slår bort bollar och står och sover vid övningarna.
”fokus, lina”, säger eskil för tredje gången. hon börjar bli irriterad.
lina nickar. skärp dig, för i helvete. det här är ju pinsamt. hon slår sig själv på låren för att vakna till. spottar. slår upp blicken och får en boll i ansiktet.
eskil får nog.
”duschen. nu.”

sommarskuggor som tafsar ogenerat

”och nej. jag mår inte dåligt för att jag har svikit dig.” beckies röst är kall och hård. ”jag mår dåligt för att du har svikit mig, lina.” (mina ögon ser med din mun.)

du hade inte behövt kompromissa med mig. alls.

”vadå, varför skulle man vilja vara hetero?” kontrar lina efter minimalt med betänketid.
”varför skulle man inte? vi skulle kunna sitta här i våra blommiga klänningar och knyppla eller nåt.”
”det är inte heterosar du tänker på. du menar jehovas vittnen.”

”jag förstår vad du menar, men det är inte så enkelt. det var rätt då.”

definiera kärlek för mig.

det visslar lite i linas näsa när hon andas in. inte mycket alls, egentligen, men eftersom det är tyst i övrigt, är det lilla ljudet tillräckligt för att hålla beckie vaken. de ligger på rygg, båda två, och beckies hand ligger kvar på linas lår, ligger kvar där hon lade den innan lina somnade. linas sömntunga hand ligger över beckies ännu vakna, och fuktig värme har kletat ihop deras löst sammanflätade fingrar.

”påminn mig igen varför jag är flata.”

smidigt, beckie. hon märker säkert inget. lika lite som hon skulle lägga märke till fyrverkerier på en begravning.

”vad tänker du på?”
”en blå våningssäng”, svarar beckie, fullständigt obegripligt.

att våga falla hårt

”förklara en sak för mig”, säger lina med sina bruna ögon fortfarande på teven.
”när du kysser mig här…” fortsätter hon och lägger fingertopparna mot sin underläpp. ”hur kan det då kännas här…?”
beckies blick följer med linas hand.

när det är sagt finns det ingen hejd på orden längre. orden väller ur lina, och trots att hon ser att beckie inte hinner med fortsätter hon bara. det ena är mer sårande än det andra, mer oförlåtligt än det andra.

jag är inte dum i huvudet. jag fattar. du älskar mig inte längre. och varför skulle du?

”förlåt att jag inte orkar ibland.” förlåt att jag inte orkar stånga mig blodig. förlåt att självförtroendet dör när du vill bort hela tiden.

hyperventilerar och får panik. andas, säger du. men hur? säg hur.
sen nästan likgiltighet. eller nej, men det ser nog ut som det. det är då jag får höra vilken bra människa jag är och hur stort hjärta jag har. då när hjärtat har stannat och allting har rasat. då när man redan gått sönder.

att röra. nej. inte röra. se får man. men inte röra.