Läs- och skrivdagbok

02.06.2012.

gud, vad jag suger på att uppdatera den här sidan. ett halvår, liksom…

fast i och för sig så har jag ju skrivit om det jag läst på huvudsidan… feelbad-boken av helena von zweigbergk, tex, och ”här ligger jag och blöder”.

just nu har jag näsan i sofi oksanens (det svider i mitt finska hjärta att skriva ”oksanens” för att det blir så…fel… fingrarna vill gärna skriva ”oksasen” bara för att det är ett finskt namn och det är så genitivformen ser ut på finska) ”stalins kossor”. gillar den hur mycket som helst.

närmast på tur står en hel drös med böcker, som jag köpt i hopp om att jag nån gång ska få tid att läsa dem. där finns bland annat muriel barbery, nicole krauss, jeanette winterson, delphine de vigan och claire castillon. och jag längtar efter jonas gardells nya; har skitstora förhoppningar för den.

16.12.2011.

okej. har läst ut anne holt.

”jag ska ha fotbollskväll”, sa jag när älsklingen frågade vad jag skulle göra igår kväll (hon är bortrest). ”det är två matcher på teve.”

när jag kom hem knäppte jag också igång teven, men istället för att titta läste jag ut ”det som aldrig sker”. ”det är ju en match till sen”, tänkte jag och läste under den också. och… ja, storyn var ju bra, i alla fall.

gav mig raskt in på nästa bok som inte ställer några krav på mig: åsa larssons ”solstorm”. har läst ett par kapitel och faktiskt inte stört mig jättemycket på nåt än. wow.

undrar hur många böcker jag hinner läsa innan du kommer hem?

09.12.2011.

har för tillfället gett upp alan hollinghurst för mer lättlästa anne holt. det irriterar mig nåt så fruktansvärt att jag med lätthet kan trycka i mig hundra sidor holt när koncentrationen inte räcker till hollinghurst.

och då menar jag verkligen inte att deckare eller annan mer lättillänglig litteratur skulle vara sämre eller mindre värd, för ibland finns det inget bättre än att bara sitta och vräka i sig böcker som i princip inte kräver mer av mig som läsare än att jag är läskunnig. däremot finns det ingen anledning till varför den lättillgängliga litteraturen ska vara dåligt skriven.

för, som sagt, ibland är det precis vad man vill ha: en enkel bok som kräver varken ansträngning eller bruk av tankekraft. och i jakten på de böckerna går man oundvikligen på sina nitar.

hanna wallstens ”i hennes våld” läste jag ut (till skillnad från ”vi skulle älska om vi bara kunde”, som jag orkat ett tjugotal sidor av), men den höll på att göra mig helt galen. liza marklund klarar jag inte av att läsa. har tvingat mig igenom ”gömda” och ”asyl”, men usch och fy och blä. johan theorin gav jag upp efter 75 sidor. mons kallentoft har jag inte plockat upp igen efter att ha läst inledningen till ”midvinterblod”.

grejen är att det finns andra i samma kategori som inte kompromissat bort språket. denise minas böcker om paddy. frances fyfields böcker.

anne holt – nja, hon når inte riktigt dit. jag har läst ett antal böcker av henne, och gillar vissa mer än andra. favoriten är ”det som tillhör mig”, och när jag packade ihop min lägenhet i örebro var det den enda holt-boken som hamnade i en flyttlåda märkt med ”stockholm”.

”det som aldrig sker” – som jag läser nu – är långt ifrån välskriven. jag tvivlar på att ”det som tillhör mig” är bättre, även om det var några år sen jag läste den.

dialogen i boken hänger inte ihop. det är som om hon utgått från enbart dialog (precis som jag själv ofta gör) och sen fyllt ut det utan att därefter gå tillbaka och kolla om det funkar. ständigt och jämt sitter jag där och undrar vem det är som pratar eller tänker, eller vem berättaren syftar på. dessutom verkar hon sträva efter nån form av realism i att samtalen inte ska vara så raka; hon låter karaktärerna komma ifrån ämnet och ta in andra saker i samtalet. lite farligt – och hon klarar det inte på ett bra sätt. även en osammanhängande dialog behöver struktur för att bli begriplig. det är till och med ännu viktigare när dialogen är osammanhängande.

dessutom är satsföljden förvirrande. den påminner om engelskans satsföljd och jag undrar om inte just den biten är en översättarmiss. som översättare från engelska är det här nåt jag medvetet passar mig för. ett exempel:

”manliga flygvärdinnor var helt okej för henne. men sanningen att säga så var den mer feminina typen att föredra, tänkte den storvuxna kvinnan som nu stod och stirrade mot sydost från sitt panoramafönster på kullen ovanför villefrance.”

här blir det knepigt. det är lätt att tro att ”den storvuxna kvinnan” som dyker upp i mening nr 2 är en ny person, att hon inte är samma som ”hon” i den första meningen. i engelskan är det vanligt att man säger hon/han först och kommer med beskrivningen sen; kanske är det så i norskan också. men i svenskan är det tvärtom. så här:

”manliga flygvärdinnor var helt okej för den storvuxna kvinnan som nu stod och stirrade mot sydost från sitt panoramafönster på kullen ovanför villefrance. men sanningen att säga så var den mer feminina typen att föredra, tänkte hon.”

jag vet inte om de här störningsmomenten beror på översättningen eller på originalet, men jag gissar att det är lite både och; en gissning som grundar sig på att jag sett samma slags problematik i översättningar av andra norska författares verk.

oavsett orsak så gör det mig frustrerad.

och den frustrationen förstör bokens koma-faktor, vilket är det jag oftast är ute efter när jag är i bokslukartagen.

för övrigt så fattar man som läsare efter två upprepningar på kort tid. när yngvar för andra gången lägger till ”eller kvinnan” till inger johannes prat om gärningsmannen, så plockar man upp det. det finns ingen anledning att upprepa det fyra gånger på hundra sidor. återigen: frustration.

kanske skulle man, av ren nyfikenhet, läsa en bok av maj sjöwall (som har översatt holt) bara för att se hur mycket av henne som lyser igenom. eller testa läsa holt på norska.

30.08.2011.

”there is a simple formula for writing every day. it goes like this:

1. put ass (A) in chair (B).
2. write.
3. do not separate A and B for at least 60 minutes. 90 is better.”

ja, precis så enkelt är det faktiskt. och precis så svårt.

24.08.2011.

…det blev till slut ”vill gå hem” av jonas gardell. men den räckte ju inte länge, så nu står jag där igen och velar vid bokhyllan.

ska nog plocka upp ”stone butch blues” igen eftersom jag är ledig några dagar från jobbet. (det var ingen ”läsa på rasten”-bok.) och ”ledig” förresten. det stämmer visserligen, men efter ledigheten har jag bara tre dagar kvar.

19.08.2011.

…eller så kan man bloggläsa, nåt som jag sällan gör. men jag gillar faktiskt de här bloggarna mer än ”udda”. sara lövestams, alltså.

det finns ett hbtq-behov som jag pratar om ibland. man kan ha världens goaste heterovänner och ha hur bra relationer som helst med dem – men ändå ha behov av att ha homovänner runt sig. i alla fall har jag det. typ som att jag behöver ha andra läs- och skrivintresserade runt mig.

men nu gällde det homogrejen. det behovet förs ibland över till det man väljer att läsa/göra/se på. jag läser gärna böcker med flattema (tveksamt ord, men låt gå för den här gången). att läsa kate allen för första gången var fantastiskt befriande, och det har också till viss del influerat mitt eget skrivande, trots att det på inget sätt handlade om språk- eller berättartekniska mästerverk. men: fem kapitel utan att nån enda människa var nåt annat än flata. och självklarheten i det. det var som att komma till himlen (fast en himmel utan religiösa loonisar, dårå).

ofta är det så att man tvingas göra avkall på annat för att få tillgång till flatorna i litteratur och i film. kvalitet, till exempel. ”vi är svältfödda”, hette det förut och det kanske det gör fortfarande. fritt översatt: det kan vara hur dåligt som helst men vi köper det ändå, bara det finns en homosexuell tanke i en bisats nånstans.

lite så är det. om wallstens bok inte hade handlat om flator, hade jag läst den då? tveksamt. eller i och för sig, jag läste ju både ”gömda” och ”asyl”, trots att jag tyckte de var skitdåliga. inte bästa exemplet, kanske, eftersom temat i dem intresserar mig.

hur som helst: jag läser hellre en htbq-bok än andra böcker. en del heteroböcker slinker igenom (juli zeh, till exempel, och denise mina) men de är ofta queera på nåt annat sätt. annars är jag nog en ganska intolerant läsare. jag tror att det till stor del beror på komafaktorn som jag är ute efter när jag läser. jag vill rymma lite, och är det en pastellfärgad, harlequinhetero värld som presenteras blir det svårt att leva sig in det.

det roliga är att jag annars har en tendens att ”glömma bort” att jag är flata. eller jag glömmer bort att jag är tjej överhuvudtaget. inte så att jag för den skull tänker att jag är kille (eller jo, ibland, men det händer också att jag får för mig att jag är tjej), utan mer att jag liksom missar att köna mig själv. jag vet att jag heter hanna och jag vet hur min kropp ser ut. jag vet också att jag har en flickvän och att mina tidigare relationer varit med tjejer och att jag känner mig väldigt hemma i flatsammanhang. och så vidare. ändå påminns jag bara om mitt normavvikande, homobeteende/homoutseende när folk blänger och kallar mig ganska icke-hetero saker. ”visst fan”, tänker jag då. tydligen så blängs det en hel del på mig (jag är ganska lätt igenkänd som flata om man inte väljer att se mig som kille), men eftersom jag är selektivt blind är jag inte så mottaglig för det.

jag kan vara blind på samma sätt i mitt eget skrivande, har jag märkt. ”händer” (novellen som jag skrev till bangs skrivartävling med tema erotik) såg jag som en ren flatnovell, och sen nån månad senare insåg jag att inte nånstans står det att ”jag” är en tjej eller att ”du” också är det. den är väldigt, väldigt okönad (även om det var en självklarhet för mig att det var en tjej som hade kallingarna så är nog inte det lika uppenbart för alla andra), och jag blev ganska konfunderad när jag insåg att man med lätthet kunde läsa den som genomhetero om man ville.

frågan är: vill jag att man ska kunna det?

det tål helt klart att funderas på.

jag brukar motivera mitt regnbågsnyckelband med att jag inte vill att folk ska kunna blunda för att jag finns. det finns fler skäl att jämt ha det på sig, men ett av dem är att jag inte vill lämna nåt tolkningsutrymme.

grejen är att om en text med lätthet kan läsas som genomhetero, så är det också så den kommer att läsas. i alla fall om man inte känner till att författaren är flata (då har man samma problem fast åt andra hållet). så är det med kön också. om en kvinnlig författare skriver ”jag” utan att specificera jagets kön förutsätts det oftast att det är en kvinna.

det är en av väldigt många anledningar till att jag älskar ”written on the body”. den är liksom queer hur man än vänder på det.

reader response-teori och berättarteknik är verkligen hur kul som helst.

och jag tror faktiskt att jag har hittat rätt väg för det här problemet i smir.

– – –

oj, vilket megalångt inlägg det blev.

jag som bara skulle skriva att det var kul att läsa brudens blogg.

18.08.2011.

leslie feinberg, blev det. ”stone butch blues”.

kan man läsa en mer flatig bok, tro?

17.08.2011.

”jag är inte sugen på skönlitteratur, jag är sugen på teori”, sa jag till älsklingen för en dryg vecka sen. två skönlitterära böcker senare känner jag mig som en bokjunkie med abstinens. måste ha mer, hela tiden. och det måste vara relativt enkelt att ta till sig, eftersom jag just nu har svårt att foka tillräckligt för att få grepp om sånt som är mer än medelsvårt. fast det ska fortfarande vara bra. inte wallsten-klass, alltså.

som du förstår har jag redan läst ut ”udda”. och jag tyckte bitvis om den. det stora problemet är att den tog slut lite för fort (inte för att den var för kort utan för att jag läste den för fort, och det är ju varken bokens eller författarens fel) och att jag därför måste ha nåt nytt att läsa. igen.

skit.

jag vill orka läsa nina bouraoui eller sofi oksanen (eller judith butler eller sara edenheim för den delen) men ögon som sover dåligt orkar inte.

kanske skulle läsa om ”fritt fall”. eller tove jansson. mumintroll känns som rätt nivå just nu.

skriva funkar. det är lite som att läsa. men mysfaktorn är inte riktigt densamma när man kryper ner med tangentbordet som när man gör det med en bok.

16.08.2011.

läser sara lövestam. sträckläser. eller verklighetsflyr, som det också heter.

är inte jätteförtjust (hon är ingen zeh, sinisalo eller winterson), men hon har en klart bättre berättarröst än wallsten i alla fall. i och för sig så är det kanske ingen större utmaning.

gillade ingen av wallstens karaktärer; gillar ingen av dem i ”udda” heller, inte än i alla fall. vilket är positivt – det ger mig en massa inspiration för smir.

var och lyssnade på lövestam för ett tag sen. intressant att få höra om hennes erfarenheter. intressant, och användbart.

i början frågade hon publiken om det fanns nån aspirerande författare där. jag var ensam om att räcka upp handen.

”gud, vad bra”, sa hon. ”det hade jag aldrig vågat innan jag blev utgiven.”

kul.

har också börjat i nya favvon sara edenheims bok ”anakronismen”. snokade reda på några av hennes artiklar på internet och för några dagar sedan låg det ett paket från adlibris på hallmattan.

”vad är det?” undrade jag.
”en present”, sa du.

och jag älskar det.

09.08.2011.

är jättelässugen just nu. försökte orka med judith butler efter jobbet igår, men ”genus ogjort” var aningens för tung läsning för mina trötta ögon.

”pojkflickan” har jag börjat i, men inte haft tid/ork att sträckläsa, och den vill jag verkligen sträckläsa.

plockade upp ”i hennes våld” istället, hanna wallstens. samma wallsten som jag kräktes lite på när jag försökte läsa ”vi skulle älska om vi bara kunde”.

gud, hennes språk… ”det är lite som klartext på radio”, förklarade jag för älsklingen. men det var i alla fall stor text och enkla subjekt-predikat-objekt-meningar, och jag kunde läsa 50 sidor utan att somna.

apropå enkelt, förresten. meningsuppbyggnaden är väldigt basal och tråkig, nästan lite högstadieaktig, och ändå har hon inget grepp om handlingen som är helt oregerlig och all over the place. förstår inte ens vad hon menar ibland. tvära kast och icke-linjärt är helt okej för mig, men då ska det göras med finess så att läsaren hänger med.

det känns som om hon har försökt, med länkord och tempusskiftningar, men att hon liksom missar det ibland och då är man som läsare helt borttappad.

eller så klickar vi helt enkelt inte rent kommunikationsmässigt.

disagree sans judgement – alanis ♥.

25.07.2011.

sträckläste ut ”bitterfittan” igår. den är verkligen hemsk. en del formuleringar får mig att vilja spy.

fast slutet var en besvikelse. det jag gillade i boken var ju energin och ilskan, men det kändes som att allt det bara dog i slutet. det kanske inte var meningen att man skulle läsa det så, men slutet kändes så uppgivet. det var som om hon på nåt sätt försökte övertyga både sig själv och läsaren om att det inte handlade om att ge upp, men allt kändes så himla genomskinligt. jag tänkte bara: ”mig lurar du inte.”

kanske var det meningen att slutet skulle vara lite falskt. det kanske är det som är ett tvåtusentalsslut.

jag gillade boken, i alla fall, även om den gjorde mig lite lätt illamående. fast jag sträckläste den inte så mycket för dess egen skull, utan för att nina bouraouis ”pojkflickan” väntade på nattduksbordet. (tack, m!) den har jag öppnat idag och den kommer jag att sträckläsa helt för dess egen skull, utan att vara på väg till nåt annat.

10.06.2011.

jag som inte ens gillar beskrivningar. jag som inte gillar utbroderat språk med för mycket kladd. jag som gillar det enkla, raka, okomplicerade.

”solen vrålade som en tandlös tiger från himlen, kastade ljus utan värme på stadens gator, bländade vinterdystra ögon, hämtade fram damm och hopknycklade näsdukar under värmeelementen, hånade den skamlösa nakenheten hos kala träd och buskar, upptäckte fettfläckar på vindrutor och kastade exploderande blixtar på de övre våningarnas fönster. […] Årets första fina dag var en fint av sommaren som aldrig skulle infinna sig i år, och liknade mer en fototapet än en verklig morgon.”

jag bara älskar det. helt ohämmat.

självklart är det juli zeh.

10.03.2011.

…nu visade det sig att corpus delicti inte var nån speciellt blodig historia vare sig vad gäller storlek, tyngd eller pris, så köpt blev den ändå…

”älskling, är det okej om jag är lite kär i juli zeh…? bara på en rent intellektuell nivå?”

24.02.2011.

fortsätter med bok nr 2 av juli zeh. just loving it. grymt nyfiken på corpus delicti, men är inte så förtjust i stora, tunga, dyra böcker så jag väntar på pocket-utgåvan.

tyckte verkligen om ”fritt fall”. hoppas att den håller för omläsning, bara…

köpte ”gay – en världshistoria” på bokrean. köade nästan en timme, helt sjukt. hittade den inte först, så jag fick fråga en ur personalen.

”var kan jag hitta jag ‘gay – en världshistoria’?”

och man riktigt såg hur hon ansträngde sig för att radera ordets betydelse ur sitt medvetande.

”en världshistoria…” mumlade hon och började knappa in det på datorn.

”ja, asså, den heter GAY”, sa jag. (kanske lite elakt, men allvarligt, hur många träffar får man upp om man söker på ”en världshistoria”…?)

”jaha”, sa hon och ansträngde sig ännu mer. ”då ska vi se, ge, aa , yy…”

hursom, jag hittade den iaf.

14.02.2011.

satt och spånade lite på beckie och lina på (det självklart försenade)  tåget från stockholm i morse. har ju funderat på uppbrott eller inte, och hur det ska funka ihop med det där som bara du vet, baby. hittade en superbra lösning för det… *nöjd*

dessutom: lyckades ta mig in i min nya bok. leklust av juli zeh. tyckte den var jobbig och beklagade mig lite ynkligt för älsklingen och ville ha nåt annat, nånting enklare. tröstläste johanna sinisalo medan jag var i stockholm, men tog upp den nya boken igen på tåget och kämpade mig igenom första kapitlet för tredje gången, och sen gav det sig faktiskt. 30 sidor in känns den inte alls lika jobbig och otillgänglig. goody.

30.01.2011.

jag gillar att upptäcka nya författare. speciellt när de påminner om jeanette winterson.

16.01.2011.

paddy börjar bli riktigt spännande. gillar verkligen flera av de berättartekniska knepen som denise mina använder sig av.

13.11.2010.

läste igenom ”händer” och hittade ett stavfel. katastrof.

har precis lyssnat på grannarna bråka medan jag bloggat om öland (troligtvis hade det ena inte nånting med det andra att göra, men ibland är man tacksam för sina hörlurar). nu ska jag repeat-lyssna på ”fastlove” och smira lite. försökte på tåget men penna o papper funkar inte. bläck på papper är så svårt att få nån ordning på; man kan inte markera och flytta på ord/meningar, man kan inte ändra på nåt litet utan att kladda osv. bara stök o krångel. det är tillräckligt med krångel att det inte finns nån ”delete”-knapp på älsklingens laptop. hur man klarar sig utan denna livsnödvändiga tangent är lite beyond me.

har iaf lärt mig kombon för ”home” och ”end” som inte heller finns, men som man kan kombinera sig till med äpple och piltangent. använder dem hela tiden, har jag märkt… you don’t miss things until they’re gone, heter det ju…

08.11.2010.

har varit dålig på att blogga på sistone, men en liten update:

hann bli klar med novellen i god tid (=flera timmar innan deadline). blev hyfsat nöjd med den, speciellt med tanke på hur lite tid jag hade på mig. döpte den till händer för att den handlar om händer, hennes och mina, och tänkte inte ens på ordets dubbla betydelse förrän efteråt. men det passar rätt bra…

15.10.2010.

guud, vad jag är dålig på att uppdatera…

jobbar iaf på en novell just nu, om händer. deadline den 25:e, lite tajt, får se om jag hinner. men roligt är det hur som helst.

på läsfronten: vargtimmen är utläst, till slut. tyckte jättemycket om den, mer än om den första paddy-boken. ser fram emot att läsa trean.

läser ”bara sedan solen sjunkit” för älsklingen. tyvärr på svenska dårå, men men… favvoböcker är favvoböcker även om språket är fel. hoppar över de urtrista avsnitten med trollreferenser som huvudpersonen letar fram. jag förstår tanken med dem rent story-mässigt, men de är verkligen såååå booring. och jag gillar tanken med dem, det är inte det. jag tycker att det bidrar till verklighetsillusionen hon skapar, men tyvärr blir de inte roligare att läsa för det.

läser också pirkko saisios ”punainen erokirja” (”den röda separationsboken”). det är en bok som jag varit nyfiken på länge, och hittills har jag inte blivit besviken. fastnar superhårt i hennes språk. det är så jävla snyggt. gillade ett avsnitt där en person sa nåt om att det finns kvinnor som älskar kvinnor och sen var det typ:

hiljaisuus. (tystnad)

tauko. (paus)

ja hiljaisuus. (och tystnad)

och sen nåt om att ”det vore kul att känna nån sån” och ”du gör ju det”. apsnyggt. jag är imponerad. och då är jag inte speciellt lätt att imponera på, i alla fall inte på textfronten.

22.09.2010.

skriver en annan slags skrivdagbok ett tag, den lämpar sig inte riktigt här. för mycket detaljer kring min vardag, för självutlämnande på fel sätt. så den får leva i mitt block istället. tanken är i alla fall att hitta en vardag åt beckie och lina, och dagboken är ett bra första steg.

20.09.2010.

fick ihop åtminstone två skitbra formuleringar igår och i förrgår. gillade det jag skrev annars också, men just de två meningarna blev jag riktigt nöjd med. sen om det hamnar i smir eller inte, det vet jag inte. ville bara skriva fritt utan ramar, bara för att skriva. och bra blev det.

har annars haft svårt att få tiden att räcka till. känner mig stressad på jobbet, hinner inte med det jag ska och tar med mig stressen hem. hinner/orkar/tar mig knappt ens tid att blogga. och det för ett jobb som jag – om jag ska vara ärlig – inte ens bryr mig om. inte bra alls. men jag jobbar på en lösning.

06.09.2010.

lite creepy är det när grej efter grej jag skrivit för smir får en motsvarighet i verkligheten, en motsvarighet som ofta ligger förbluffande nära det jag skrivit. det kommer sluta med att den verkar mycket mer självbiografisk än vad den är (den ÄR självbiografisk, men absolut inte på det sättet).

hmm. jag kanske skulle testa och skriva in en förmögenhet åt lina (oftast är det hennes grejer som blir till verklighet sen), bara för att testa…

02.09.2010.

har skrivit idag. fast inget jag kan berätta om här. eller ”kan” kan jag väl, men jag vill inte.

31.08.2010.

första passet avklarat. skrev en ny scen för den minst klara delen av smir. den blev helt okej för att vara ett första utkast; hittade rätt med orden utan några större problem. däremot så tappade jag koncentrationen efter en timme ungefär. iofs, nu när jag tänker på det så kan det ha berott på just det – att jag hittade rätt fomuleringar mer eller mindre på en gång och kände mig ganska klar med scenen efter en timme. klart koncentrationen sviker när det inte finns nåt mer att pilla på liksom.

30.08.2010.

oj, vad jag haft fullt upp. det är just därför man ska ha skrivtider… för att man ska tänka: ”nej, jag kan inte nu, för nu ska jag ska skriva.” allt handlar om prioriteringar.

har i alla fall läst en del gamla grejer. gillar svartsjukestoryn jag knåpade ihop till fröken mertens när vi hade som uppgift att plocka en valfri figur ur ”dr glas” och skriva en berättelse kring honom/henne. den som gav mig kritiken ”jag får gå till det rent grafiska för att hitta nåt som inte är bra”. SÅ bra tycker inte jag att den är, men den är bra. den håller. och det finns några riktigt, riktigt bra formuleringar där, om rosor som nästan är svarta och om föränderlig ögonfärg. och grymt bra övergångar. stilistiskt sett är den kalasbra; väldigt ren och avskalad och lite hård, men samtidigt lättillgänglig. precis vad jag vill ha. och det trots att jag har svårt att identifiera mig med den sjukliga, brutala formen av svartsjuka som jag tillskriver min huvudperson. men jag gick verkligen in i henne då; såg med hennes ögon och försökte tänka logiskt på ett ologiskt sätt. och det funkade. även de mest ologiska känslor och handlingar är logiska bara man hittar rätt vinkel att betrakta dem ur.

25.08.10.

ah, vad bra det känns. två sprillans nya usb-minnen med alla skrivfiler, självklart skyddade. ett av dem ska få följa med älsklingen till stockholm och få ett hem där, allt för att lindra min skräck över att förvara allting på samma ställe. utöver det har jag istället för en skrivbordslampa köpt ett nytt tangentbord med lysdiod för höst- och vinterkvällar. och nya hörlurar.

spånar på en spellista. ska nog göra 3-4 alternativ, för 3-4 olika stämningar liksom. känns som att det viktigaste är att begränsa dem till 90 minuter för att kunna hålla bättre fokus, dels genom att slippa hålla koll på klockan och dels genom att lyssna på samma spellistor varje gång. ”rutin” är ett nyckelord; det är rutinen som är viktig, inte inspirationen eller suget.

24.08.10.

okej. skrivtider. snart. har några grejer kvar att fixa: spellista. hörlurar. en skrivbordslampa. ett nytt usb-minne eller två. och i framtiden en liten laptop.

men jag kör igång ändå. nu.

Annonser