läser kommentarerna till alanis morissettes text om övervikt och ätstörningar (en mycket läsvärd text som finns här) och ångrar mig lika fort. hur kan man få för sig att kommentera en artikel om nåns komplicerade förhållande till mat och vikt med ”you look beautiful”? när hon dessutom skrivit i texten att hon fått flest komplimanger för sitt utseende när hon mått skitdåligt? *idioter*

kommer ihåg när jag rasade i vikt efter uppbrottet från s. för att jag hade sån ångest att jag knappt fick i mig nånting alls på två veckor. och då kom komplimangerna över de förlorade kilona. trots att många visste om anledningen. helt sjukt.

– – – – –

ska få besök av föräldrar och lillebrors familj i helgen. de senare saknar jag ibland, och vi har ju en faktisk relation till skillnad från den icke-relation jag har till mina föräldrar. men: jag är trött och ser mest fram emot att få hit min moppe.

och hur säger man till nån att man mår bättre utan dem?

eller så är det egentligen inte heller. jag skulle vilja ha mina föräldrar i mitt liv, men på riktigt. jag fixar inte alibi-relationer. för mig är en relation som består av två månaders tystnad och ett mess med ”glad midsommar. här regnar det” helt meningslös. ärligt talat är det bara knäckande. speciellt när jag försökt att få till nåt annat, nåt mer, men utan att få nånting tillbaka.

Annonser

funderar på självklara platser och periferier, och inser att beckie och jag har mer gemensamt än vad jag trodde.

…even when i numb myself…

– – – – –

och så det supersjälvklara: jag har aldrig fattat vad ”könsidentitet” är för nåt. förmodligen för att jag inte har nån.

lyssnar på alanis och har nog aldrig älskat en text så mycket som jag älskar ”utopia”.

disagree sans judgement – finare ord finns inte.

– – –

smirar lite och tänker på det du sa häromdan.

du överraskar mig ibland.

du inser väl hur djupt in i mig du har grävt dig?