…

försöker med ”ön” igen. jag citerar:

”hon blinkar till, den hon ser där mellan saltfläckarna är inte ful, men medelålders, några grå slingor har fallit ur gummibandet och andra svettiga silverstrån klibbar längs pannan, runt ögonen är rynkorna många, vissa möter dem som går upp från munnen, de ser ut som parenteser, antalet tunnat streck över läppen tilltar, som om hon hade rökt eller snörpt läpparna kring något annat idiotiskt, och hon upptäcker nya bruna fläckar längs med haklinjen, än så länge har hakan inte försvunnit in i halsen men det har med hållning att göra, tänker hon, det skulle aldrig falla henne in att dra in hakan.”

det är EN mening.

och jag tänker: varför? i vilket syfte skriver man ihop allt sådär? det är typ 7-8 meningar i en, och det är fan omöjligt att läsa på nåt vettigt sätt.

jag tar mig ingenstans när jag försöker läsa boken innan jag ska sova, så jag tog till pannkaksknepet. alltså läste medan jag stekte pannkakor. alltså lite i taget, medan pannkakorna gräddades. det gick lite bättre, så nu har jag i alla fall kommit till sidan 30…

– – – – –

steg ett. steget.

framåt. bortåt.

och lättnaden.

…

asså det här med att börja i nya böcker… om man ska gå på första intrycket, så är det nog inget vidare tecken att man a) stör sig på mening nummer fem som innehåller ett ”de” som inte kan syfta på nåt annat än grisarna i mening ett, två, tre och fyra, men ändå gör det; b) stör sig på mening sju och åtta för att de består av knepiga satsradningar som försvårar läsningen och dödar tempot för att man måste läsa om (igen); och c) stör sig på att mening elva innehåller en felaktig verbböjning (”hängandes”).

då var det här ändå en bok jag plockade upp med känslan: ”åh, DEN vill jag läsa!”

men i och för sig borde jag nog ha vetat bättre, för jag tyckte inte om ”låta sig hända” heller.

…

det var rätt brutalt i morse när klockan ringde 05:50. varken du eller jag var sugen på att öppna ögonen.

mest brutalt var det så klart för dig, som skulle iväg. men det räckte för mig också, även om jag kunde lägga mig i sängen igen när du hade gått, och läsa ut både ”baby jane” (på finska) och ”anakronismen”.

ville fortsätta läsa sen också och letade efter tina nordlunds bok, men hittade den inte och hamnade framför datorn istället. ”jag ska bara kolla mejlen och sätta igång itunes”, var tanken. två timmar senare är jag fortfarande kvar här.

– – –

incheckningen i åbo i söndags.

hon i den lilla kuben pekar pedagogiskt på bokningspapperet och säger:

”den här resan är bokad till den 24:e. det är imorgon.”

tre sekunder av lätt panik.

– – –

jag blev ledsen några gånger. vid graven, så klart, men också när vi skulle åka hem. jag är ofta ledsen eller kanske snarare nedstämd när jag åker från åbo, men sällan så att jag gråter.

nu gjorde jag det.

det är inte samma sak längre.

varken längtan dit, att vara där eller att åka hem.

du fattas.

så enkelt är det.

vi hade det väldigt, väldigt bra ute i ruissalo, och min moster är verkligen hur gullig som helst. tre dagar med svampskog, hav och promenader var ett välkommet brejk från stadshetsen.

på ett sätt var vi inte ens i åbo. förutom ett par besök på sittari gjorde vi inget av det jag brukar göra i åbo. inga promenader längs ån eller förbi domkyrkan, inga promenader till kupittaa. vi gick inte till saluhallen eller till spice ice, inte till wiklund eller stockmann, inte upp på vartiovuori.

däremot gick vi till din grav, till din mammas grav och din systers grav, till väiskis grav och till pirkkos grav. då kom känslan av hemmahörighet och ursprung; den fanns där nu, bland gravstenar, tallar och ekorrar.

jag vill redan tillbaka dit.

– – –

baby jane på finska var bitvis… fantastisk. oksanen skriver dialog så jävla klockrent, skitsnyggt. jag gillade den på svenska också, men den fick helt klart en nyans till på finska. grejen är att hon upphäver det stela i finskan genom att mixa skrift- och talspråk – och sånt är i princip omöjligt att översätta.

”jag dricker ju bara ett par gånger i veckan!” är inte riktigt samma sak som ”enhän mä juo ku pari kertaa viikossa!”

jag skulle ha översatt det exakt likadant, för det känns som det bästa alternativet, men alldeles uppenbart går nånting förlorat. jag tror att det ligger i orden ”mä” (”jag”) och ”ku” (bara). de stavas egentligen ”minä” och ”kuin”, men uttalas ofta ”mä” och ”ku”. resultatet? att man kommer väldigt nära talaren och kan höra repliken uttalas, för det är precis så man uttrycker sig.

på finska finns det bara ett sätt att uttala en bokstav. enda undantaget är när n och g tillsammans bildar ng-ljud. alltså stavas allting precis som det låter (inte för en svensk, men för en som vet vilka ljud bokstäverna ska kopplas ihop med), vilket gör att det är väldigt enkelt att med små, små förändringar skriva så som man pratar.

det är svårt att få till nåt liknande på svenska, för där kan en bokstav uttalas på flera olika sätt. jämför tex a-ljudet i ”kall” och ”aning”, eller e-ljudet i ”helg” och ”ben”. i finlandssvenskan uttalas a- och e-ljudet i orden likadant, förutom att det ena är kort och det andra långt.

i svenskan kan det dessutom vara så att ett ljud skrivs på olika sätt (tex ”boll” och ”såll”). sånt är helt ologiskt och icke-existerande i finskan. en bokstav = ett ljud. sch-ljud finns inte (mer än i ett ytterst begränsat antal sent tillkomna låneord), x skrivs ut som ”ks” och z som ”ts”.

det jag skulle komma fram till var att även om det finns liknande skillnader mellan svenskans tal- och skriftspråk, så är det mycket svårare att återge dem i skrift. på finska är det bara att skriva som det låter, men hur gör man det på svenska? hur skulle man stava? ”ja drickeju baett par gånger i veckan”? det blir bara svårt att läsa eftersom det inte är självklart hur en bokstav uttalas eller hur ordet ska betonas (i finskan ligger betoningen alltid på första stavelsen), så man måste kolla av hela ordet först osv. det motverkar med andra ord syftet och skapar en distans mellan läsaren och talaren, istället för tvärtom.

ett annat exempel:

”för helvete, då skiter vi i att träffas mer”

”no vittu ei tavata sitten enää koskaan”

det finns inget kommatecken i finskan (fast det skulle kunna göra det) och ordföljden är hetsig (”då för helvete träffas vi inte mer”). på svenska känns det bara tillrättalagt. det är svårt att göra nånting åt det.

– – –

det har hänt igen, för vilken gång i ordningen är omöjligt att hålla reda på.

jag behövde nya skor och har letat och letat här hemma. i finland går vi in i EN affär (som för övrigt inte är en skoaffär, utan mer typ ica maxi) och så hittar jag skor bara jag går förbi skoavdelningen. så har det varit förut också: med vinterjacka, med långkallingar, med skor, med allt möjligt.

väldigt ofta är det så med väldigt specifika grejer som jag plötsligt får för mig att jag vill ha. jag kanske vill ha gula strumpor (det var jävligt länge sen) eller röda skor eller en jacka med en viss typ av krage.

eller en julkalender med god finsk saltlakrits istället för en med äcklig tysk choklad.

– – –

i fredags frös jag galet mycket om tårna i mina ofodrade adidasdojor; på lördagseftermiddagen haltade jag tack vare nya skor hem från skogen ofrusen men med två megablåsor på högerfoten.

igår morse, när vi drog ut till tyresta nationalpark för att fota, testade jag grimaserande tre par skor innan jag fick på mig älsklingens sneakers. de var tillräckligt låga vid fotknölen för att bara göra ont i ojämn eller lutande terräng. vi åkte, som sagt, till tyresta. det gick uppåt och nedåt i varierande omfattning, men jämnt var det nog bara på vägen dit.

– – –

”du är duktig på att se saker.”

who knew?

– – –

trötta och lite frusna väntade vi på buss 807 när vi skulle hem. 834:an kom och körde in vid hållplatsen vid svartbäcken fast vi visade att vi inte skulle åka med.

”den kanske ska ur trafik”, funderade vi. ”det är nog bussen som står vid vändplatsen längre ner på gatan som är 807:an.”

sen när 834:an åkte skyltade chauffören om till 807.
alltså efter att ha åkt.

två hyfsat tappade hakor.